solängen

Är jag glad eller är jag glad.

 

Ganska länge har jag närt en dröm om en alldeles speciell sak som skulle pryda vår trädgård. Det skulle stå på en stenbelagd plats, med buskar och blommor runt; och ljuslyktor i massor och kanske några rostiga grindar. Sen skulle jag fylla det med vatten och rosblad(?!) kanske bubblor och en lite för tjock kropp som skulle bli behagligt avslappnad och eventuellt skulle det kunna hamna ett glas gott rödvin i ena handen medan den andra lojt skulle vifta lite fint bland bubblor och blad. En klase vindruvor i den kanske.  

 

Ett Zinkbadkar. Ett alldeles underbart vackert, gammalt Zinkbadkar med patina och en historia - kanske först som badkar, sen vidare som mjölark på ett spannmålsmagasin, därefter ute i en hage så korna kunde dricka ur det; vad vet jag.

 

Pappa och mamma hade ett i uthuset. Tyvärr hamnade det på soptippen för många år sen när de slängde en "massa skräp". Innan jag visste att jag ville ha ett. Så jag har letat på Blocket och slängt ut trevare här och där, för nån gång skulle jag vilja ha ett Zinkbadkar. (Ja, jag skriver det med stort Z för att jag tycker det förtjänar det).

I går ringde det. Det var min systers man Anders som hade fått veta att jag letade efter ett sånt:

 

"Pappa har ett som jag hjälpte honom bära ner från uthusvinden häromdagen. Han skulle sälja det. Åk upp till honom du så får du nog köpa det".

 

Klart jag gjorde. Hans pappa och jag är gamla kompisar sen vi jobbade vägg i vägg i Lysvik, han på Sparbanken och jag på Posten.

 

"Vad ska du ha i det? Blommor?"

 

"Nej jag ska bada i det".

 

 

"Japp. Under stjärnorna".

 

 

 

Nu känns det dubbelt roligt. Jag har fått mitt badkar, och det har varit Börjes som jag tycker så mycket om.

I vinter ska det grovplaneras för storsatsning nästa sommar, då ska mitt ute-spa bli verklighet.

 

Hör du det älskling, ett nytt projekt. Hehe.