solängen

Dagen innan vi skulle åka sa modern:

- Nu vet du att jag ska sitta i baksätet.

- Du ska sitta fram, sa jag. Det är väl inget kul för dej att sitta bak och inte se något när du nu äntligen kommer ut på en biltur. Du sitter fram.

Hon tyckte förstås synd om Johan om han skulle sitta bak så hon stönade sig:

- Men jag vill sitta bak.

- Det vill vi allihop, sa jag. Så då sätter vi oss i baksätet allihop för att vi vill det. Bra. Då ska vi se hur långt vi kommer.

- Jamen från Söderhamn kan jag sitta fram. När vi lämnat av Johan.

- Det ska du ha klart för dej att om du sätter dej bak så får du sitta bak. Hela resan. Du vågar dej inte att sticka in näsan i framsätet.

- Hahaha, då sitter jag väl fram.

Så var det avklarat. 1-0 till mig.

Tidigare hade hon ju sagt att hon ville upp i Johans lägenhet men det blev inget. Hon var ganska stel efter den långa resan och ville inte gå ur bilen alls. Vi hade rastat en gång innan, så vi släppte bara av Johan och körde vidare ner mot släkten i Uppland. Första anhalten skulle bli morbror Karl-Erik i Älvkarleby.

Färdtjänsten ledde ut oss på E4:an där det tog stopp efter några minuters körning. Trafikolycka. Vi fick tränga ut oss emot kanten så långt det gick för att kunna släppa förbi brandkår, ambulans och polisbil. Där stod vi sen en dryg timme, och jag började bli orolig för att mamma inte varit på toa sen halv åtta på morgonen. Några ur bilarna framför hoppade ur och skuttade nerför den branta slänten för att kissa, men jag såg det inte som något bra alternativ att släppa ner en snart 88-årig dam där, så jag frågade lite oroligt:

- Hur går det, behöver du gå på toaletten snart? Själv hade jag varit ute två gånger.

- Känner inte ett dugg. Är inte det minsta nödig.

Pust.

Efter en dryg timme rullade det på igen och vi passerade olycksbilen:

- Det var visst en singelolycka med en äldre dam, sa jag.

- Hur vet du det, sa mamma.

- Det såg jag på skosulorna. Fötterna stack fram ur ambulansen och jag såg att det var ganska små, men fotriktiga skor. Eeeh, tantskor s a s.

Säj sen att jag inte är ett deckarämne va.

En gång till blev det stopp, så vi tappade ett par timmar mellan Söderhamn och Älvkarleby. Jag började bli ganska trött och svettig, det var en varm dag och vi hade ingen AC. Och hade jag haft det så hade jag ändå inte fått använda den.

Vi hade kört en bra stund. Vid en korsning säjer GPS:en:

- Sväng till höger. Därefter ta nästa vänster. I nästa korsning... osv.

Skönt. Vi måste närma oss målet. Jag har inte varit till Karl-Erik sen jag var tonåring, så jag hade dålig kläm på hur huset låg och såg ut. Helt plötsligt var vi ute bland hästgårdar och slingriga smala vägar och det började kännas liiite fel. En volvo stod parkerad utanför en grind och en man satt i framsätet.

- Hej, sa jag. Bor du här?

- Nej.

- Men du kanske vet vart vi är?

- Jaa, i Bäcken.

- ... Som ligger i Älvkarleby, eller hur?

- Näää, i Skutskär.

Jahapp. Så vi var bara i Skitskur. Det var bara att börja om. Till slut kom vi i alla fall fram till gulliga morbror Karl-Erik som inte visste att vi skulle komma, och som blev jätteförvånad. Och glad hoppas jag.



Lilla mamma och långa morbror´n.

När vi suttit ett tag och pratat och de tyckte det var så roligt att träffas igen, 88 och 86 år gamla säjer mamma nöjd:

- Ja, nu kan vår Herre ta hem sin tjänare. Nu har jag kommit till Uppland en gång till och fått träffa brorsan.

- Han kan väl börja med att säja till sin tjänare att gå på toaletten innan vi fortsätter?

Och det gjorde Herren, så vi sen kunde fortsätta mot Österbybruk för att träffa moster Lisbeth där mamma skulle sova.

End of day one.