solängen

I går kväll ringde Roger, pappan till mina barn. Det är hans far Knuth som har gått bort och ska begravas i morgon. Det är ingen större överdrift att säja att vi hade en helvetisk separati ganska jobbig skilsmässa men på senare tid har vi kunnat prata ganska bra, vilket är jätteskönt. Han ringde och var lite orolig för han hade glömt att beställa en handbukett till mej, men till alla barnen hade han ordnat varsin. Blomma hade jag ju inte räknat med annat än att jag skulle fixa själv så det var ju frid och fröjd. 

Däremot kom jag ihåg att vår rörmokare frågat om en stockholmstjej som var fosterbarn hos dem på sjuttiotalet, så jag frågade i förbifarten om han mindes vad hon hette.

- Nää, det kommer jag inte ihåg, sa han. Men jag ska kolla med syrran i morgon.

Sen såg Gino och jag lite på TV:n och gick och la oss redan halv tio. Jag hade precis somnat när telefonen ringer. I mörkret så fick jag luren uppochner och jag hör långt bort hur nån upphetsat skriker: - Inger! Inger, Inger var det!
Så då slapp man ligga sömnlös och grunna på det.

Ändå vaknade jag i morse av att jag redan låg vaken. Fråga mej inte hur det gick till.

Hela natten har jag kämpat med att växelvis hosta så huvudet sprängdes och dö av kvävning. Förkylningen som jag dragits med en vecka och som verkade gå mot tillfriskningshållet i måndags-tisdags nånting, har tagit om tag. Nu vet jag vad hjärnsubstans har för färg och konsistens. Mer tänker jag inte berätta om det nu när ni äter en god frukost.

Det krävdes både viljestyrka och en hjälpande hand bakom nacken för att orka sätta sej på sängkanten, och hade jag inte varit kvinna så hade jag nog inte tagit mej därifrån till badrummet ens. *Host*

Men nu är jag på jobbet. Jag har sagt det förut och nu säjer jag det igen, tur att man jobbar ensam.