Hjort är gjort

I går morse åkte jägaren på rådjurs- eller harjakt. Det beror som på vad det blir, ibland blir det räv också. Alva nosar upp det som kommer i vägen, ibland även råttor och sorkar. Det värsta är att så här precis efter älgjakten kan hon helt förälska sej i nån gammal älgvom också.  

Gino ringer mej på jobbet när han är i bilen på väg ut: - Usch vad det var kallt, och väldigt trött är jag också.

Ibland undrar jag om han säjer så för att jag ska tycka SYND om honom för att han måste gå upp i ottan och "dra hem kött", eller?

- Stackars dej, säjer jag som varit vaken i tre timmar.

Plötsligt säjer han: - Jäklar, här står hjorten! Tio meter framför bilen står den och bara tittar på mej. Och du är inte med, nej.

Det hör till saken att vi har ganska gott om kronhjort runtomkring. En eller kanske två är riktiga storhjortar, Gino har sett dom flera gånger, men de har bara visat sej när jag inte varit med. Jag har därför aldrig sett mer än spåren efter dom.

- Kul för dej, säjer jag.

På kvällen vill Gino visa mej på en fin gård han sett när han jagade älg på Rottneros. Vi åker vägen in mot Ås och gården Galgbacken är verkligen en dröm.

- Om den här hade varit till salu när vi skulle köpa... himmel vilken gård, och fina uthus och lagård...

Plötsligt står tre rådjur framför oss. På nästa gärde, tre till.

- Oj, viltrikt verkar det vara också.

Tjugofem meter längre fram står en stor älgko och äter på ängen. Bakom henne skymtar två lite mindre djur som vi först artbestämmer till älgkalvar. Efter en titt i kikaren ser vi att det är två hjortar. Vad är det här? Narnia? Efter att vi vänt bilen kommer tre nya rådjur och två andra älgar ut ur skogen. Inte ens på en tur i safariparken på Kolmården ser man så mycket djur.

Nästan hemma igen står en hjorthind femtio meter från vägen så Gino bestämmer sej för att köra runt vid grusgropen och Ekebyvallen för att se om HJORTEN är i närheten. Det är den. Från vänster kommer något stort och graciöst med en enorm krona. Han är helt oberörd och skrider fram i avsikt att korsa vägen precis framför bilen. I strålkastarskenet ser jag ett fantastiskt vackert djur och jag förstår nu varför Gino varit så lyrisk. 

En bra stund kan vi stå och titta på honom. Gino går ur bilen och ska ta en bild, steg för steg närmar han sej utan att hjorten bryr sej nämnvärt. 

På väg tillbaka är han tjugo meter från bilen när jag inte kan låta bli: - Akta dej, nu kommer han! 

Och ja det måste jag erkänna, Gino är ganska snabb än. Haha. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0