Det är tanken som räknas
I onsdags räfsade jag upp lite när Gino gick före med röjsågen. Scenen var precis som om den var tagen ur Hemsöborna, när madam Flod går efter Carlsson, vackert som en tavla. Hrm. Följden för min del tyvärr blev att jag var helt justerad i går, domnande armar - och nacken och huvudet var som överkörda av en ångvält. Om det nu finns såna i bruk fortfarande. Nu vet jag att ni kanske tycker att madam Flod fick ett värre öde, och det må så vara. Men nu är det här min blogg och mitt lidande.
Dessutom var jag så trött att om någon såg mej kunde jag säkerligen tas för någon som dött och ångrat sej. Mina ögonlock hänger lite i vanliga fall men nu var det stört omöjligt att se annat än genom mycket små springor. Hjärnan hade liksom somnat och halkat ner i pannan. Hängmattan blev min räddning. Där låg jag i flera timmar i solen och frös så jag skakade fast jag hade tröja och filt på mej. Men själva gungandet och fågelkvittret var rogivande.
Kvällen bjöd på ryggläge och filt i soffan framför TV:n. Jag sände en tacksamhetens tanke till Gino som köpt större TV så jag kunde se den trots mina små grisögon.
Ändå tänkte jag vara tapper och cykla till jobbet idag. En mil, och jag börjar tio över fem. Så jag la mej prick 21.10 och ställde klockan på 03.50. Det borde räcka.
Vaknade 03.50. En snoozning måste man ju ha. Vaknade 03.59. En till, det hinner jag. Och en till. Bara en till. Släpar mej upp och släpper ut Izak - och det regnar. Inte så mycket, men det regnar. Då kan man inte cykla. Då blir man ju blöt. Och glasögonen kan imma igen när jag flåsar och då ser jag inte hålorna i vägen och kör omkull i Tremansbacken och skrapar upp knäna och handflatorna. Så kan vi inte ha det.
Jag brottades lite (mycket lite) med mitt samvete som vek ner sej direkt, sen tog jag volvon. Huyndaien har ett trasigt avgassystem, det låter för j-vligt och jag är hela tiden rädd att det ska ramla av. Så jag tog Ginos volvo som vi försöker att inte köra så mycket småsträckor med. Gino som har jobbat och kört tåg hela natten ringer från Storvik och ska säja godmorgon när jag är halvvägs:
- Jaså du, har du volvon?
Avslöjad av GPS:en som plingat vid fartkameran.
- Mmm. Men jag hade tänkt att cykla. Det hade jag.
Dessutom var jag så trött att om någon såg mej kunde jag säkerligen tas för någon som dött och ångrat sej. Mina ögonlock hänger lite i vanliga fall men nu var det stört omöjligt att se annat än genom mycket små springor. Hjärnan hade liksom somnat och halkat ner i pannan. Hängmattan blev min räddning. Där låg jag i flera timmar i solen och frös så jag skakade fast jag hade tröja och filt på mej. Men själva gungandet och fågelkvittret var rogivande.
Kvällen bjöd på ryggläge och filt i soffan framför TV:n. Jag sände en tacksamhetens tanke till Gino som köpt större TV så jag kunde se den trots mina små grisögon.
Ändå tänkte jag vara tapper och cykla till jobbet idag. En mil, och jag börjar tio över fem. Så jag la mej prick 21.10 och ställde klockan på 03.50. Det borde räcka.
Vaknade 03.50. En snoozning måste man ju ha. Vaknade 03.59. En till, det hinner jag. Och en till. Bara en till. Släpar mej upp och släpper ut Izak - och det regnar. Inte så mycket, men det regnar. Då kan man inte cykla. Då blir man ju blöt. Och glasögonen kan imma igen när jag flåsar och då ser jag inte hålorna i vägen och kör omkull i Tremansbacken och skrapar upp knäna och handflatorna. Så kan vi inte ha det.
Jag brottades lite (mycket lite) med mitt samvete som vek ner sej direkt, sen tog jag volvon. Huyndaien har ett trasigt avgassystem, det låter för j-vligt och jag är hela tiden rädd att det ska ramla av. Så jag tog Ginos volvo som vi försöker att inte köra så mycket småsträckor med. Gino som har jobbat och kört tåg hela natten ringer från Storvik och ska säja godmorgon när jag är halvvägs:
- Jaså du, har du volvon?
Avslöjad av GPS:en som plingat vid fartkameran.
- Mmm. Men jag hade tänkt att cykla. Det hade jag.
