Men det får jag ju aldrig veta
Längst upp står det "Fattigvårdsnämndens Utackorderingsbyrå, Stockholm" och jag ryser lite när jag tar fram brevet.
Va kul och få läsa gamla brev Marianne och det är ingen tillfällighet. Kram
Lisbeth: Mina förfäder var (som jag) duktiga på att spara, och det är jag så glad för. Det är en slags rikedom att få ta del av historien. Kram!
Fantastiskt att brevet har blivit bevarat så länge! Det får mig att tänka på min egen barndoms somrar eftersom jag och min 1½ år yngre syster ackorderades ut varje sommar till en kusin till min mormor. Vår ensamstående och senare omgifta mamma, behövde barntillsyn för att kunna jobba och försörja oss. Senare, efter ett par år på kollo, fanns det familjer på landsbygden som tog emot oss "fattigbarn", familjer som var helt okända för oss och inte alla gånger så trevliga. Jag tror att dom fick ersättning av våra föräldrarna och Stockholms stad. Ibland var vi flera barn, från olika familjer och platser, fick ligga skavfötters och sköta oss själva mest hela tiden. När jag tänker på allt som hände under dessa vistelser kan jag tycka att det var tur att man överlevde. Några övergrepp hörde jag aldrig talas om och det är jag ju tacksam för.
Cici: Jag är så glad och tacksam för att det finns lite familjehistoria kvar att både ta till sig själv och få berätta om. När jag växte upp hade vi alltid "sommarbarn" boende hos oss, något som jag tror att vi alla uppskattade, och det var alltid någon att leka med :) Några kom tillbaka varje år, och en av de mindre pojkarna bodde kvar minst en hel höst, och blev lite som en lillebror.
Tågklarerare. Gift med Gino, lokförare Fyra egna barn, numera vuxna allihop; två bonussöner samt barnbarn, bonusbarnbarn och bonusbonusbarnbarn