solängen

Nyårsafton 2014 kommer vi nog sent att glömma.

 

På morgonen åkte Gino och svågern Anders till Gassebol för att jaga rådjur. Det var inget konstigt med det, och inte att jag gjorde köttbullar och janssons frestelse, kokade ägg och gjorde hallonpaj heller. Det var också helt normalt att jag ställde en flaska mousserande vin i kylen inför tolvslaget.

 

Vi hämtade sen Ginos pappa Nino i Karlstad, och efter att vi tänt ljus på kyrkogården åkte vi hem för en lugn och stilla nyårskväll med mat och tv-tittande. Planen var stilla småprat och återblickar på året som gått, knapra lite nötter och ta choklad från understa lagret; precis som man gör en nyårskväll.

 

Så åt vi då vid halv sextiden, Nino satt bredvid sin son på kökssoffan, vi småpratade lite om ditten och datten och han sa att han var så glad att vara med oss.

 

Jag började fundera på om jag skulle sätta på kaffet när jag får se hur Nino blir så konstig, hans huvud ramlar ner mot bröstkorgen, ögonen är slutna och han börjar liksom snarka och andas så konstigt. Ett par sekunder sitter jag bara och tittar på honom och fattar ingenting. - Nämen vad i hela... Gino håller på med telefonen men vänder sig mot Nino och börjar ruska om honom: - Pappa - vad händer, sover du..!  Det blir ingen reaktion, han är helt medvetslös.

 

Jag hoppar dit och tar honom i famnen när Gino ringer ambulans. Pulsen är nästan obefintlig och jag känner över bröstkorgen och hjärtat slår svagt som på en fågelunge. Vi var helt säkra på att han dog, men så plötsligt kommer han tillbaka, öppnar ögonen men pratar väldigt osammanhängande och rörigt. Efter en stund verkar han piggna till igen, så när ambulansen kommer mår han ganska mycket bättre.

 

De tar med honom till sjukhuset i Torsby och vi följer efter i bilen. Det är fullt på akuten så det blir flera långa timmars väntan innan det beslutas att han ska få ligga kvar två nätter för observation.  Han är jättebesviken att han inte får komma hem med oss, men vi är däremot tacksamma att han blir inlagd. Det hade känts för oroligt att ta hem honom i det skicket.

 

Läget just nu är att jag ska hämta hem honom från sjukhuset när jag slutar jobba, och så får han stanna hos oss tills han tröttnar på sällskapet. Vi kan ju inte köra hem honom till Karlstad innan vi är säkra på att han är ok, han är trots allt nittio år och bor ensam i egen lägenhet. Men kanske kan det här få honom att lyssna på oss och ställa sig i kö för särskilt boende. Hoppas hoppas.

 

Nåväl, vi kom hem lagom till tolvslaget, skålade i cider och gick till sängs, och morgonen efter vaknade vi med värsta baksmällan. Både Gino och jag gick som två zombier med värk från axlarna och uppåt, och kände oss som vi hade blivit överkörda av en lastbil. Antagligen var det så att det var chocken och situationen som sådan..? Jag tror i alla fall inte det var mer än 2,6% i cidern.

 

I såna här situationer blir man verkligen medveten om hur skört livet är och hur fort man kan mista någon man älskar. Och även om han är en gammal man som har fått levt länge så vill man ju att han ska finnas där. Å andra sidan, om han verkligen hade dött då och där, hade man inte kunnat önska honom en finare död. Om ni förstår hur jag menar.

 

Hur hade ni det på nyår?

 

Bra hoppas jag. Önskar er allihop ett riktigt underbart år 2015, för det ska vi ha ;)