solängen

Här bor vi! Välkommen till en blogg om allt mellan himmel och jord. Om livet.

Hur något litet kan göra en så glad

Publicerad 2014-11-18 08:06:00 i Glädjeämnen,

En sommardag på landsbygden i slutet av femtiotalet:
 
Tant Lydia skulle få främmande. Till sin bestörtning upptäckte hon att det inte fanns något bitsocker hemma så hon vände sig till Ida, min farmor, för att låna. Farmor tittade i finservisen, sockerskålen var full så hon lånade villigt ut socker; med skål och allt. Sen kom den aldrig tillbaka. Kaffekannan och gräddsnipan från Rörstrand stod där utan sin sockerskål. Tiden gick och när farmor ville ha tillbaka skålen hade Lydia glömt hela historien och vägrade hårdnackat att återlämna den. Farmor dog, Lydia dog. Lydias dotter ärvde allt, och hon tänkte heller inte lämna från sig den.  
 
Mamma berättade någon gång historien, och hon tyckte förstås att det var tråkigt att servisen blivit delad; så det blev något syrran och jag skämtade om ibland:
 
"Vi får väl göra inbrott och stjäla tillbaka den".
 
Men det gjorde vi såklart inte.
 
Så dog Lydias dotter, min tremänning, i somras. Huset såldes och vi tänkte väl inte mer på saken. Förrän en dag i höstas när jag fick se en annons om att det skulle bli auktion efter henne. Jag ringde syrran och skojade:
 
"Nu får vi gå på auktion och köpa sockerskålen, haha..."
 
Hon tände till: "Jäklar. Jag har inte tid, jag ska till Mora och hämta en häst. Du får gå".
 
Egentligen hade jag mest skämtat, men jag bestämde mig för att åka och titta i alla fall. Visst fanns det en underton, tänk om...  
Auktionen var utomhus, fast under tak. Det regnade som sjutton och var iskallt i luften. Aldrig trodde jag att jag skulle hitta det jag letade efter, men ...:
 

... där stod den. Tadaaa.
 
Jaha. Självklart måste jag ju ha den. Det är nu eller aldrig. Men med den takten utropen gick i skulle det ta evigheter innan auktionisten skulle komma till bordet den stod på. Jag höll skålen under sträng bevakning och försökte vid ett tillfälle få springgossen att ta med den fram för att få den klubbad tidigare, men se det gick inte. Jag frös så att knäskålarna hoppade och jag lovar att de inte stannade förrän jag kommit hem och låg i soffan under en filt. Men vad fasen, nu skulle den hem.
 
Treochenhalv timme senare gjorde jag en kupp och smög fram den till bordet framför, tillsammans med ett inramat foto från "Brôtan", dvs lillstugan till vårt föräldrahem, stugan som syrran äger nu.
  
 
Så fin uppradade.

Med hackande tänder ropade jag till mig grejorna och det var så himla kul. Jag var säkert den nöjdaste kunden på hela auktionen och när jag åkte hem svängde jag förbi kyrkogården och talade om för farmor och mamma att nu är servisen hel igen.  
 
Och visst, man kanske kunde hittat en likadan nånstans, men det här är DEN sockerskålen. Den som hörde till, den som min farmor ägt och hållit i. Och visst, det är ju egentligen bara en pryl, och det kanske låter fånigt; men det känns ändå så gôtt på något vis, och gör mig väldigt glad.

Kommentarer

Postat av: Maria

Publicerad 2014-11-18 09:48:41

MEN ÅH VAD HÄRLIGT! Hoppas skålen får hedersplatsen nu :D

Postat av: Marianne

Publicerad 2014-11-18 10:03:28

Maria: :) Absolut, och jag tänker skriva ner allt på ett litet kort och lägga i skålen för kommande generationer ;)det kan ju bli en rolig familjehistoria.

Postat av: Cissi

Publicerad 2014-11-18 11:05:46

Vilken fantastisk historia!! Tack för att du delade med dig. Och tack för dina fina kommentarer i min blogg. :-) Kram, Cissi

Postat av: Marianne

Publicerad 2014-11-18 12:27:38

Cissi: Visst är det lite häftigt ;) och det känns faktiskt som om jag fått rätta till det som blev lite fel för snart 60 år sen. Kram :)

Postat av: Cici

Publicerad 2014-11-19 17:50:37

Som det kan bli! Det kommer nog att bli en legendarisk historia i familjen. Väldigt kul att läsa om det och dessutom en väldigt vacker sockerskål.

Postat av: Marianne

Publicerad 2014-11-20 15:13:17

Cici: Det här kommer jag att se till att det inte faller i glömska :) och så fort som jag tar mig in i rummet där kartongen med resterande servisdelar står, ska de återförenas här inne. (Just nu kommer jag inte åt dem för att G bygger om lite... hum hum).

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marianne

Tågklarerare. Gift med Gino, lokförare Fyra egna barn, numera vuxna allihop; två bonussöner samt barnbarn, bonusbarnbarn och bonusbonusbarnbarn

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela