En epistel om en tistel
Den började så fint, min lilla tistel.
Precis mellan plattraden och husväggen letade den sig upp och var så söt och anspråkslös så den fick stå kvar och växa till sig. Och växa till sig... och växa till sig... och... hoppsan...
Helt plötsligt var den närmare enochåttiotre och med en stam som var grov som min underarm. Den var helt plötsligt inte så gullig längre, utan passade på att sätta taggarna i en när man vågade sig för nära. Gino har klagat länge, faktiskt redan från start; så nu måste den bort.
Den gav sig dock inte utan kamp, utan stack till och med igenom de allra grövsta och tjockaste elefanthudsarbetshandskarna, och rotsystemet skulle gjort sig fint i vilken granplantering som helst.
NTS: Sticker det upp något nästa år på samma plats, kapa det direkt. Även om G ber på sina bara knän att det ska få leva. Hehe.
