Låg
Som ni vet, ni som hänger med; för närvarande går jag och väntar på om jag får jobba kvar som tågklarerare eller inte. Mitt synfel sätter käppar i hjulet och enligt Transportstyrelsen kan det vara så att jag har för stark korrigering för att vara "lämplig för säkerhetstjänst". Innan min dispensansökan är behandlad och eventuellt godkänd får jag inte jobba med tågklarering över huvud taget. Fast jag är den samma som när jag anställdes för sexochetthalvt (eller är det rentav sju?) år sen. Samma synfel.
Jag är i grund och botten en ganska positiv person och brukar som oftast tänka att "dä ordner säj". Så också nu. Fram till i går that is.
Då ringde en dam som var läkare på Trafikverket och ställde lite frågor om eventuella linser, vilken sorts glasögon jag har osv. Sen sa hon något om "optiska reflexer" och att slipningen av mina glas kan orsaka blablabla... hela tiden med en dyster röst så där slutade jag väl lyssna och gick in i dimman.
Till slut frågade jag om det ser mörkt ut att få dispens? Men det kunde hon inte svara på så där utan vidare utan sa bara att ärendet fortsätter att behandlas. Det lät som om jag var ett trixigt fall.
Då ringde jag Gino och grinade. Stortjöt. Och fick tröst:
- Men! Du brukar väl alltid försöka se möjligheter! Ett: Det är klart du får dispens! Två: Om du mot förmodan INTE får dispens då hittar vi väl på något annat såklart. Du kan skriva den där boken till exempel..? Vi har ju varandra. Okej?
- Snörvel... okej.
Sen fick jag tusen planer i huvudet om allt jag skulle kunna göra. Tråkigt bara att ingen av dom skulle generera värst mycket pengar. Trots allt är det ganska viktigt att kunna betala räkningar. Så jag hoppas väl ändå att de som sitter och har min framtid (vår framtid) i sina händer kollar upp vad det är jag gör och fattar beslut därefter.
Tills jag fått ett besked är jag ganska låg måste jag erkänna.
