solängen

För inte blev det mycket köra av inte :)

 

Roten till allt det jäkliga, har jag förstått; beror på att jag aldrig får sova ordentligt. När jag börjar tänka på att det börjar bli dags att lägga sig, då börjar mina ben protestera å det vildaste. Restless legs, har jag förstått att det heter. Det kliar och kryper och ibland är det nästan outhärdligt.

 

Jag kan ligga flera timmar och snurra runt runt, testa alla möjliga och omöjliga ställningar innan det till slut mojnar något så jag kan slumra till. Sen vaknar jag med jämna och ojämna mellanrum mest hela natten. Inte undra på att man är helt slut ibland.

 

När jag var till Previa i höstas hade jag inte kryssat i rutan där det stod om hur man sov. Det var också en ruta där man skulle markera om man kände sig fullt frisk. Den hade jag också lämnat tom, för jag tyckte inte jag kände att jag var/är det. Man känner sig sjuk när man inte får sova. Jag ville prata med honom om det.

 

Men det gick inget vidare. Han lyssnade inte på det örat utan sa något i stil med att:..." det är klart med de arbetstider du har kan det ju bli så att nattsömnen blir störd. Då får du kanske ta en liten tupplur under dagen. Och du ser allt frisk ut". Så tog han pennan och gjorde två snabba kryss. Det är klart man blir glad över att se frisk ut, så det var bara att gå hem. Och man vill ju inte vara en belastning för sin arbetsgivare, även om jag blev det ändå i januari.

 

Men ser ni, nu har jag äntligen beställt tid för mina spattiga ben. Jag råkade nämna bensprattlet för fina Mia på midsommarafton (tack för en fin kväll), och hon hade haft samma problem; men hade fått tabletter som hade hjälpt alldeles på en gång. Ett enda litet piller så var det lugnt. Så nu kommer jag att kräva att få en burk av samma medicin. Jag är så nöjd att jag äntligen gjort slag i saken.

 

Och i kväll kommer Gino hem, så då kan jag sparka lite på honom. Det piggar upp.