solängen

2013 kunde ju för all del ha börjat bättre.

 

Jag har i flera veckor dragits med en envis yrsel som kanske blivit något bättre, men som fortfarande finns där som ett spöke när jag lägger mig i sängen, sätter mig upp, vrider på huvudet för snabbt eller tittar uppåt eller neråt. Skitjobbigt. Det kan vara öronkristallerna eller komma från nacken, har inte bestämt riktigt. Jag väntar liksom bara på att det ska gå över.  

 

Sen tog vi i för kung och fosterland i söndags när vi bestämde oss för en långpromenad. En rejäl sådan, och med tanke på att Gino har sin dåliga fot, och att min vänstra höftkula "kuggar ur" ibland så var det rena dårskapen att marscherera upp till Björnbäcksvägen och tillbaka. Notera också att jag inte har gått några längre sträckor under hela december, vilket i sig är skitslött. Sista kilometrarna hade jag knappt styrfart, så man kan säga att de 1,4 milen förvandlade mig till en extremstel hundraåring; och det är först i dag som jag inte känner av sviterna. Ginos fot är fortfarande paj.

 

På jobbfronten är det heller inte så roligt. De nya turlisteförslagen har rört om rejält i grytan och den glädje man känt över att gå till jobbet har bytts ut mot oro och osäkerhet. Nu hoppas vi allihop att morgondagens SVG-möte kan ändra på en del av förslagen och skapa arbetsglädje och ett lugn igen. Tummarna folks!

 

Men det kanske jag inte behöver fundera på alls. Precis för en halvtimme sen ringde mobilen, det var från Previa. Doktor Strutta runt som en cirkushäst meddelade att min syn är så dålig att jag måste söka dispens från Trafikverket. Trots att jag har ögon som en falk 1,0 synskärpa med glasögon och inte är ute och fjantar runt ute i spåret det minsta med risk för att bli överkörd, utan håller mig inomhus och styr trafiken från dataställverket. På en meters avstånd.   

 

Jaha. Vad ska jag göra om det inte går igenom då? Prostituera börja jobba i gruvan? Skaffa fler barn och bli hemmasambo?  Skrapa fram 25 000 i månaden i 25 år? Dö?

 

Asch då, det ordnar sig. Nu går det säkert uppåt igen. 

 

Tummarna för det också.