På tal om spår
Just det, vi var upp till Hjällstadsätern i torsdags. Peter har varit där och gjort om verandan, så nu kommer det att bli en dröm att åka upp i vinter och åka snöskoter, grilla och ladda batterierna. (De kropp-och själsliga). Det blev så himla bra. Förut har vi inte haft något skydd över dörren så när snön rasat från taket har det varit omöjligt att över huvud taget ta sig in. Golvet har svällt så man har inte fått upp dörren.
Sista älgjaktsdagen bröt vi bort den gamla verandan och rampen.
Sen går man in och hämtar något, efter tio sekunder går man ut igen och glömmer att man just plockat bort trappan. Det kan hända den bäste, det hände nämligen mig. Det känns konstigt när man bryter knäskålarna framåt.
Några veckor senare är arbetet i full gång. Prisa Gud för att han uppfann elverket.
Dörren är bytt och det är reglat. Den lilla svarta fyrkanten på väggen är en enkel solcellspanel som genererar ström till batteriet, för här finns varken el eller vatten.
Den gamla sträckmetalltrappan är kapad och anpassad till sin nya position. Taket har även det kommit på sen bilderna togs, så nu väntar bara själva räcket samt målning till sommaren. Det blev mycket bättre än jag vågat hoppats på.
Så till spåren. När vi åkte hem tog vi Flottarvägen. Den går mestadels genom skogen och slingrar sig längst med Ljusnan ner mot Vägsjöfors. Plötsligt ser vi en massa älgspår på två ställen i vägen. Det ser ut ungefär som om de sprungit runt runt och det ser väldigt konstigt ut, så vi stannar bilen och går ut och ser om vi kan se vad som hänt.
Det ligger raggtussar lite här och där och vi misstänker att det är vargarna som varit framme, men vi ser inga vargspår. Älgspåren försvinner i ledningsgatan mot Ljusnan.
I dag läser jag på rovobs.se att samma dag fem timmar tidigare har någon sett fyra-fem vargar på exakt den platsen. Så nog var det vargarna alltid som dansat med älgarna, även om vi inte såg tassavtrycken.
Skit. Jag har aldrig fått se en varg i det fria. Så missar jag dom med ynka fem timmar.
