solängen

Här har varit dåligt med uppdaterande, inser jag. Vart tar tiden vägen?

 

Har det då hänt nånting? Neej inte mycket. 

 

Det mest dramatiska är att vi numera endast har tre tuppar kvar i vår hönsgård. Tre plymouth rock-tuppar flaxade in i evigheten för några veckor sen, och i går fick Gino tyvärr låta Estelle/Stellan somna in "host" eftersom hältan på högerbenet visade sig vara hönsförlamning. Men tre tuppar är egentligen också två för mycket till fem hönor, så även om det är mycket mycket lugnare nu, är det inte helt utan konflikter. På äggfronten har det blivit sex (6)! ägg, jättegoda och med världens hårdaste skal. Så en duktig höna har vi i alla fall.

 

Vi har tagit utejulgran Och efter den sedvanliga diskussionen om hur man börjar, fördelar och slutar en julgransljusslinga, fick vi till det så snyggt att vi tände den på stubinen så i år var vi först med utejulgran i byn. Jag blir inte förvånad om vi också kommer att vara sist att släcka ner den, så fint är det.

Jag har helt slutat äta mjukt matbröd. Och kaffebröd (nästan helt). Varje morgon äter jag havregrynsgröt och en skiva husmans med något gott pålägg, och ägg ibland. Man mår ganska gôtt i magen, men jag hade hoppats att det skulle märkas på vågen/byxlinningen också. Det kommer säkert, vilket år som helst.

 

Jag har fått svar på de prover jag tog hos farbror gynekologen. Jag är ganska frisk, men kommer att kallas om sex månader igen. Det var en stor lättnad, men när brevet kom fick Gino läsa det först, för när jag gluttade ner i kuvertet såg jag att det var skitmycket text och det kändes minst sagt oroväckande. Vilket det egentligen inte var tackochlov.

Och på tal om mus kunde jag ha skrivit här nu, men det gör jag inte.

I går morse stod jag vid diskbänken och skalade de hemlagda frukostäggen. Soppåsen hade jag tagit fram från underskåpet och ställt i diskhon så jag kunde skala direkt ner i den. Helt plötsligt sa det swosch och världens sötaste lilla mus hoppade upp ur soppåsen och kilade iväg längst med köksbänken och tog posto bakom burken med värmeljus. Och FAST att den var så söt med sina pepparkornsögon tycker jag inte det är ok att de flyttar in hur som helst hos oss. Gino fick utrusta sig med ett par handskar och gå till attack. Döm om hans förvåning när musen springer fram till kanten och kastar sig rakt mot den intet ont anande G, som i det ögonblicket ångrar att han har jeans med så vida byxben. Nu gick det tyvärr bra med byxbenen men nog hade det varit roligare om det slutat med att råttan sprungit upp för benet och gömt sig. Nåväl musen infångades, och släpptes ut på trappan med en skarp tillsägelse att inte göra om detta igen. Not. Men det kan ju finnas barn som läser det här, om ni förstår vad jag menar.

 

Det är ungefär det som har hänt. Vi måste försöka leva lite mer äventyrligt kanske.

 

Gino hoppas hitta en sån här under diskbänken nästa gång.