solängen

Jag har gett mig själv en diagnos.
Jag är HSP. Hå Äss Pe.
Nu ska ni inte låta tankarna fladdra iväg och sätta likhetstecken med HTB-personer eller liknande även om jag eventuellt skulle kunna tas för en transa now and then. Whatever. Talk to the hand.

Nej jag är HSP: Highly Sensitive Person. Helt klart.
Högkänslig.

Hur förklarar man annars att man grinar till Lambi-reklam, svenska nationalsången, människoöden även om det var hundra år sen, helt okända människors bröllopsfilmer, biggest looser, framångshistorier, fotbollspelarnas intåg på arenan med småknattar i handen? För att ta några exempel. Jag fick tårarna i ögonen när jag såg Estelle första gången. Ja, kycklingen, alltså. 

Det finns jobbigare sidor. Som att älta och grubbla, att analysera vad någon sagt i veckor, månader och år. Jag glömmer aldrig om jag blivit (som jag tycker) orättvist behandlad, men samtidigt heller aldrig någon som gjort mig glad. Jag bryr mig om andra människor, och har jag varit otrevlig mot någon kan jag må riktigt dåligt för det länge. Ensamhet är för mig ett måste ibland, så att ha ett jobb där jag är ensam är underbart. Jag är allt bra kônstig jag.   

Om inte jag är en HSP-person så är ingen det. 

Och vill ni veta mer om hur jag (oftast) fungerar så kan ni läsa här.