Å så gick det en vecka...
... och då hände ingenting och ingenting, eller..? Typ.
Förra fredagen var ju en liten pärs. Ingenting fungerade som det skulle med tågföringen och förmiddagen passerade utan frukost. Därför trodde jag att det var lågt blodsocker som orsakade den alltmer tilltagande huvudvärken och olustkänslorna jag hade i kroppen.
När jag kom hem mådde jag skit, frös och kunde nästan inte hålla mig vaken. Jag parkerade mig i soffan och lämnade den enbart när det blev riktigt akuta trängningar. Vid åttatiden på kvällen lämnade jag den förstås också för att gå och lägga mig på riktigt. Sen förblev jag mer eller mindre sängliggande till onsdagen i feber och värk i kroppen.
På onsdagen hade jag blivit såpass att jag orkade besöka vårdcentralen och få pencillin.
Bakgrunden är antagligen en urinvägsinfektion som jag roat mig med i närmare en månad. Ni vet, "det går säkert över av sig själv"... Åtminstone trodde farbror doktorn att det var den som orsakade den infektion jag hade i kroppen.
Febern släppte inte förrän på fredagen, och jag är fortfarande så dödens trött. Jag skulle kunna sova dygnet runt, men när jag lägger mig kan jag inte sova. Knepigt.
Gino och Johan gjorde sitt bästa för att hålla ställningarna. Dock hade det missats att kattlådan ska göras ren varje dag för att undvika protestskitande på annan plats. Gino fick upptäcka detta den hårda vägen, då någon av de tre älsklingarna hade placerat en mindre koblaja i vardagsrummet, precis där Gino satte ner foten när han skulle beundra utsikten.
Någon blomma hade också haft det lite kämpigt, annars var det mesta som vanligt när jag steg upp igen från mina svettiga lakan. Världen snurrade på.
Förra fredagen var ju en liten pärs. Ingenting fungerade som det skulle med tågföringen och förmiddagen passerade utan frukost. Därför trodde jag att det var lågt blodsocker som orsakade den alltmer tilltagande huvudvärken och olustkänslorna jag hade i kroppen.
När jag kom hem mådde jag skit, frös och kunde nästan inte hålla mig vaken. Jag parkerade mig i soffan och lämnade den enbart när det blev riktigt akuta trängningar. Vid åttatiden på kvällen lämnade jag den förstås också för att gå och lägga mig på riktigt. Sen förblev jag mer eller mindre sängliggande till onsdagen i feber och värk i kroppen.
På onsdagen hade jag blivit såpass att jag orkade besöka vårdcentralen och få pencillin.
Bakgrunden är antagligen en urinvägsinfektion som jag roat mig med i närmare en månad. Ni vet, "det går säkert över av sig själv"... Åtminstone trodde farbror doktorn att det var den som orsakade den infektion jag hade i kroppen.
Febern släppte inte förrän på fredagen, och jag är fortfarande så dödens trött. Jag skulle kunna sova dygnet runt, men när jag lägger mig kan jag inte sova. Knepigt.
Gino och Johan gjorde sitt bästa för att hålla ställningarna. Dock hade det missats att kattlådan ska göras ren varje dag för att undvika protestskitande på annan plats. Gino fick upptäcka detta den hårda vägen, då någon av de tre älsklingarna hade placerat en mindre koblaja i vardagsrummet, precis där Gino satte ner foten när han skulle beundra utsikten.
Någon blomma hade också haft det lite kämpigt, annars var det mesta som vanligt när jag steg upp igen från mina svettiga lakan. Världen snurrade på.
