solängen

Senaste dagarna har foten och smalbenet känts konstigt. Det har domnat och liksom småstuckit, samtidigt som han haft brännande smärtor som kommit och gått - och jag har tjatat:

- Ring rådgivningen och fråga om vi ska åka upp till sjukhuset. Tänk om det har hänt något därinne och det inte går att fixa till om det går för länge. (Och ja, jag har tjatat in i det örat han hör bäst på, det som numera är fastsytt med åtta stygn). 

Men ni vet hur karlar är:

- Äsch, jag väntar lite, det går säkert över.

Men i går kväll blev det riktigt illa så jag slog en signal till lillasyster Ulla, sjuksköterskan, och hon tyckte vi skulle kolla med rådgivningen. Då GJORDE han faktiskt det till slut, varvid ett kors ritades i taket ovanför soffan där han tillbringar sina dagar.

Vi fick rådet att åka upp till akuten i Torsby. Klockan var då vidpass halv tio på kvällen, och vi svängde in där kvart över. Det bar sig inte bättre än att halva Nordvärmland hade fallit från hustak, åkt skateboard över järnvägsspår med mindre lyckat resultat, eller blivit stuckna av getingar; så väntan blev ganska lång. Vi satte en deadline för oss själva: "har vi inte ens kommit in på ett undersökningsrum klockan tolv så åker vi hem och börjar om i morgon". Jag skulle börja jobba 06.20 så lite sömn vore inte helt fel innan.

En minut före deadline blev det vår tur. Gino placerades i en rullstol med benet i högläge, och sköterskan började linda av foten. Ur tår nummer två till fem, som de heter på läkarspråk, sticker det upp ståltråd som avslutas i en krok. Dessa ståltrådar eller stift har sen småbenen inne i foten trätts upp på, ungefär som man trär på ett grillspett lite goa grönsaker och champinjoner.

Tror ni att han är rädd om dom eller? Korrekt. Jag såg att svetten började pärla fram, men avlindningen gick bra och läkaren kom in. En läkare med glimten i ögat.

Foten var svullen och lite missfärgad, men i övrigt var det ganska ok, så troligen hade gipsskenan klämt mot någon nerv. Under tiden han undersökte försökte Gino luska lite hur det kommer att bli den 14:e, när han ska dra ut stiften/spikarna/ståltrådarna. Detta har han haft ångest för ända sen de opererades in:

- Finns det någon möjlighet att bli sövd? Eller hur gör man, det måste väl bli en ryggbedövning..?

Läkaren:

- Nej nej, det behovs inte, ingen bedövning. Jag har dragit minst hondra såna her och det ger inte ont alls, do bara tittar i väggen och man drar.

Gino blev blekare än blekast:

- Men nån form av...

Då tar doktorn sin hand och formar tummen och pekfingret över tårna och ler lite:

- Jag kan dra en nu?

- NEEEEJ!

- Jag tänkte jag konde bara dra ut den och sätta tillbaka den sen så do ser att det inte gor så ont, säger han och blinkar med ena ögat.

Det var nog tur att de tog blodtrycket innan detta hände.

Efter den skräckupplevelsen får Gino en ny gipsskena och lite lösare bandage och vi får åka hem. Klockan är 02.15 när vi lägger huvudet på kudden.