Morgonen den 26 maj
Fyra veckors semester har passerat revy. Drygt fem veckor har gått sen den där torsdagen när livet kunde blivit så fruktansvärt förändrat. När det kunde tagit slut.
Varje dag har vi sagt till varandra hur glada och tacksamma vi är för att det slutade som det gjorde, varje dag. Även om värken ibland varit närmast outhärdligt trots morfintabletter, fastän nätterna varit långa vakna transportsträckor inför nästa dag, nätter fyllda med tankar och samma film som flimrat förbi - smällen, bilen som voltar, benen som sitter fast, blodet som forsar ur huvudet nånstans och bensinen som blandas med blodet och luktar död.
Vi går igenom det hela tiden. Hur han ringer till mig när han åker från jobbet:
- Jag ville bara säja att jag älskar dig. Han börjar faktiskt så. Sen säjer han: - Jag tar lite frukost när jag kommer hem, så ligg kvar du så kommer jag och kryper ner. Jag sover till tolv nångång så ska jag börja måla sen.
- OK, då ses vi snart. Kör försiktigt.
Och naturligtvis går jag upp och gör frukost. Steker ägg och stoppar in lite bacon i micron, brygger kaffe och gör en macka. Sen gör jag något som är typiskt för oss, jag häller upp kaffet i termos och gömmer alltihop. Jag vädrar ut stekoset och låser sen dörren igen, jag vill att han ska tro att jag sover när han kommer hem. Så fåniga är vi. Eller jag.
Sen väntar jag. Och väntar. Jag hittar på en förklaring att han säkert träffat Gerald vid postlådan eller Göran kanske, det är därför det tar sån tid. Hade jag hört ambulansen när jag var ute och hämtade tidningen hade jag nog blivit mer orolig.
Sen ringer min mobil och det är Gino. Han säjer ordagrant:
- Hej det är jag. Det dröjer innan jag kommer hem. Jag har krockat. Sen orkar han inte säja något mer utan det kommer en kvinnoröst i telefonen:
- Vi är här och hjälper din man. Han blöder väldigt mycket och har nog brutit benet. Han har väldigt ont... bla bla. Resten hör jag inte.
Någon har precis dragit undan mattan för mig, samtidigt som en iskall hand kramar mitt hjärta. Och då vet jag ändå inte att han fortfarande hänger upp och ner fastklämd i fötterna.
Varje dag har vi sagt till varandra hur glada och tacksamma vi är för att det slutade som det gjorde, varje dag. Även om värken ibland varit närmast outhärdligt trots morfintabletter, fastän nätterna varit långa vakna transportsträckor inför nästa dag, nätter fyllda med tankar och samma film som flimrat förbi - smällen, bilen som voltar, benen som sitter fast, blodet som forsar ur huvudet nånstans och bensinen som blandas med blodet och luktar död.
Vi går igenom det hela tiden. Hur han ringer till mig när han åker från jobbet:
- Jag ville bara säja att jag älskar dig. Han börjar faktiskt så. Sen säjer han: - Jag tar lite frukost när jag kommer hem, så ligg kvar du så kommer jag och kryper ner. Jag sover till tolv nångång så ska jag börja måla sen.
- OK, då ses vi snart. Kör försiktigt.
Och naturligtvis går jag upp och gör frukost. Steker ägg och stoppar in lite bacon i micron, brygger kaffe och gör en macka. Sen gör jag något som är typiskt för oss, jag häller upp kaffet i termos och gömmer alltihop. Jag vädrar ut stekoset och låser sen dörren igen, jag vill att han ska tro att jag sover när han kommer hem. Så fåniga är vi. Eller jag.
Sen väntar jag. Och väntar. Jag hittar på en förklaring att han säkert träffat Gerald vid postlådan eller Göran kanske, det är därför det tar sån tid. Hade jag hört ambulansen när jag var ute och hämtade tidningen hade jag nog blivit mer orolig.
Sen ringer min mobil och det är Gino. Han säjer ordagrant:
- Hej det är jag. Det dröjer innan jag kommer hem. Jag har krockat. Sen orkar han inte säja något mer utan det kommer en kvinnoröst i telefonen:
- Vi är här och hjälper din man. Han blöder väldigt mycket och har nog brutit benet. Han har väldigt ont... bla bla. Resten hör jag inte.
Någon har precis dragit undan mattan för mig, samtidigt som en iskall hand kramar mitt hjärta. Och då vet jag ändå inte att han fortfarande hänger upp och ner fastklämd i fötterna.
