solängen

Så mycket snö vi har. Häromdagen regnade det som spön i backen, snön blir blytung, och då blir man lite orolig för att taken ska rasa in.

I förrgår kväll satt jag i vardagsrumssoffan och kände i hela kroppen hur det gick en lavin ner från stalltaket. Som tur var så var Gino hemma, så vi tog varsin snöskyffel och började skotta. Varje skyffel kändes som hundra kilo. När vi slitit en halvtimme kom han på en lysande idé:

- Jag hämtar fyrhjulingen. Med snöbladet kan jag skjuva bort lite i taget, sa optimisten.

- Det går aldrig, sa jag, ungefär som om jag vore född i Örebro.

- Klart det går. Har jag någonsin misslyckats med något?  


Det tar fem minuter innan han sitter som berget i en snöhög, hård som cement.

Tack snälla Tommy för att du har ständig jour och kommer med traktorn när som helst vi ringer. Med ett leende i mungipan dessutom.