Middagsgäster
Häromkvällen sjönk vi ner i soffan precis när Go´kväll led mot sitt slut. "Gynekologen i Askim" skulle välja fem gäster att äta middag med, levande eller döda.
En sådan tanke triggar genast igång mitt lilla kugghjul däruppe så jag frågade Gino vilka fem han skulle kunna tänka sig att sitta till bords med. Samma villkor, levande eller döda - gärna med en motivering också. Det sista la jag till utifall att han bara skulle välja Pamela Anderson, Victoria Silvstedt och andra intellektuella kvinnor.
- Få se då, jag börjar med Frank Zappa, för att han är en riktigt cool typ, han har säkert mycket intressant att komma med. Sen tar jag Hitler...
- Hitler!!! Vad ska du prata med Hitler om???
- Jag skulle vilja ställa frågan hur han kunde göra det han gjorde och varför han gjorde det.
- OK.
- Sen Albert Einstein. Han skulle få bevisa att han var ett sånt geni som man säger.
- Okej. Bara män så här långt? säger jag nöjd.
- Ja, nästa blir också en man. Robert Broberg, som jag tycker är sveriges svar på Frank Zappa.
- Och den sista?
-Författaren Gustaf Schröder.
För er som till äventyrs inte hört talas om Gustaf Schröder kan jag berätta att han var en värmländsk jägare och författare som skrivit en serie böcker som tilltalar Gino väldigt mycket. Jag försökte läsa en av böckerna en gång, den om skogsfinnen Pekka Huskionen men kom liksom aldrig in i handlingen riktigt. Om ni aldrig hört talas om Schröder är det inget att skämmas för, han slutade jaga för snart hundra år sen, 1912, då 88 år gammal.
Väry väry old författare alltså.
Sen vänder han sig till mig:
- Och du, vilka skulle du vilja träffa över en middag och veta mer om?
- Jag skulle... och där tar det stopp. Jag kommer inte på en enda, varken levande eller död person som jag skulle vilja lära känna eller utbyta tankar och berättelser med. Det känns helt otroligt. Medan Gino skulle kunna fortsatt och dukat upp en hel bankett kommer jag inte på NÅGON.
Jag våndas i tio minuter, sen klämmer jag fram ett ynkligt:
- Stålfarfar.
Ni skulle ha sett Ginos min.
- Å va har han gjort mer än cyklat runt lite i Sverige med sitt långa gråa skägg? Var det runt Vättern?
- Ingen aning, säger jag, men det skulle jag kunnat tala om för dig om jag hade käkat middag med honom, kanske.
Sen kom jag inte på nån mer. Så medan Gino sitter i skenet av två fladdrande stora kandelabrar och för en livlig konversation med fem multispännande personer, sitter Stålfarfar och jag och petar i ärtsoppstallriken och mumlar lite i skäggen.
Cyklarna har vi lutat mot ytterväggen.
Stålfarfar och hans fru. Hon kan också få komma när jag tänker efter.
En sådan tanke triggar genast igång mitt lilla kugghjul däruppe så jag frågade Gino vilka fem han skulle kunna tänka sig att sitta till bords med. Samma villkor, levande eller döda - gärna med en motivering också. Det sista la jag till utifall att han bara skulle välja Pamela Anderson, Victoria Silvstedt och andra intellektuella kvinnor.
- Få se då, jag börjar med Frank Zappa, för att han är en riktigt cool typ, han har säkert mycket intressant att komma med. Sen tar jag Hitler...
- Hitler!!! Vad ska du prata med Hitler om???
- Jag skulle vilja ställa frågan hur han kunde göra det han gjorde och varför han gjorde det.
- OK.
- Sen Albert Einstein. Han skulle få bevisa att han var ett sånt geni som man säger.
- Okej. Bara män så här långt? säger jag nöjd.
- Ja, nästa blir också en man. Robert Broberg, som jag tycker är sveriges svar på Frank Zappa.
- Och den sista?
-Författaren Gustaf Schröder.
För er som till äventyrs inte hört talas om Gustaf Schröder kan jag berätta att han var en värmländsk jägare och författare som skrivit en serie böcker som tilltalar Gino väldigt mycket. Jag försökte läsa en av böckerna en gång, den om skogsfinnen Pekka Huskionen men kom liksom aldrig in i handlingen riktigt. Om ni aldrig hört talas om Schröder är det inget att skämmas för, han slutade jaga för snart hundra år sen, 1912, då 88 år gammal.
Väry väry old författare alltså.
Sen vänder han sig till mig:
- Och du, vilka skulle du vilja träffa över en middag och veta mer om?
- Jag skulle... och där tar det stopp. Jag kommer inte på en enda, varken levande eller död person som jag skulle vilja lära känna eller utbyta tankar och berättelser med. Det känns helt otroligt. Medan Gino skulle kunna fortsatt och dukat upp en hel bankett kommer jag inte på NÅGON.
Jag våndas i tio minuter, sen klämmer jag fram ett ynkligt:
- Stålfarfar.
Ni skulle ha sett Ginos min.
- Å va har han gjort mer än cyklat runt lite i Sverige med sitt långa gråa skägg? Var det runt Vättern?
- Ingen aning, säger jag, men det skulle jag kunnat tala om för dig om jag hade käkat middag med honom, kanske.
Sen kom jag inte på nån mer. Så medan Gino sitter i skenet av två fladdrande stora kandelabrar och för en livlig konversation med fem multispännande personer, sitter Stålfarfar och jag och petar i ärtsoppstallriken och mumlar lite i skäggen.
Cyklarna har vi lutat mot ytterväggen.
Stålfarfar och hans fru. Hon kan också få komma när jag tänker efter.
