I måndags va...
Jag har sovit dåligt på sistone. Det har jag i och för sig gjort länge, men sista tiden har varit riktigt riktigt skit.
I måndags morse när klockan ringde 03.50 hade jag legat och vridit mig mest hela natten, och till viss del tror jag man kan skylla på brist på sömn och taskigt allmäntillstånd på det som hände sen.
De som ser mig vid den tiden på morgonen kan ta fel på mig och Långben när han går i sömnen, armarna släpar i marken och ögonlocken är halvslutna. För att folk inte ska bli alltför oroliga att möta mig på vägen tidiga mornar ska sägas att morgonluften var kall och ögonen hade öppnat sig en aning mer när jag satte mig i bilen och skulle dra iväg till jobbet. Detta gällde inte hjärnan, den låg fortfarande och sparkade sig trött i sänghalmen - för när jag kom upp till 45:an fick jag se en gigantisk lastbil som tuffade sig uppför den lilla backen från Sunne-hållet och jag trampade gasen i botten för att hinna före.
Jag var ganska nöjd när jag rattade söderut mot Bäckebron, det är irriterande att hamna bakom långtradare på morgonen när man har bråttom. Som sagt ganska nöjd ända tills en glödlampa tändes över huvudet. Jag insåg att jag var på väg åt fel håll. Det var ju i Sunne jag skulle jobba...
Håhå. Vända sig lite fint på en parkeringsplats och ratta norrut.
Framme i Sunne satte jag på kaffet och gjorde allt som skulle göras innan första tåget skulle komma. Efter första klunken började magen krångla. Världens magknip satte in. Jäklar.
Tre tåg kom och gick, och det blev bara värre. Mellan varje så var det porslinsfåtöljen som gällde, och där hade jag gärna blivit sittande. Precis innan 8944 kom från Torsby, det tåg som de flesta pendlarna åker med, skulle jag försöka typ bara släppa ut en yttepyttesmula luft genom bakdörren s a s. Antagligen var det ovanan vid detta beteende som gjorde att det blev som det blev. På utvägen blev det en kemisk reaktion, luften liksom övergick till aningens fastare materia, och det blev en smula panikartat inne på TågX.
- Nämenvaihelvete! Jahavadgörjagnu? Det är ju inte precis så att man har extra kläder med sig på jobbet. Så det blev jeans direkt på kroppen och det är inte så himla skönt längre. Faktiskt. Fast jag minns att det var helt OK nån gång i tonåren.
8944 ringde på, d v s närmade sig infarten och jag skulle ut och fälla bommar. Nu är man ju kvinna som tur är, humdidum, så jag fixade till det så jädra fort, och såg nog t o m tämligen oberörd ut när jag vinkade ut.
Väl inne igen fäller jag upp locket och ska precis sätta mej tillrätta när ett annat plopp hörs... mobilen ner i toan. Varför skulle den inte liksom.
Då ringde jag Kil och sjukskrev mig och inom en halvtimme fick jag avbyte.
Hur var er måndagmorgon?
I måndags morse när klockan ringde 03.50 hade jag legat och vridit mig mest hela natten, och till viss del tror jag man kan skylla på brist på sömn och taskigt allmäntillstånd på det som hände sen.
De som ser mig vid den tiden på morgonen kan ta fel på mig och Långben när han går i sömnen, armarna släpar i marken och ögonlocken är halvslutna. För att folk inte ska bli alltför oroliga att möta mig på vägen tidiga mornar ska sägas att morgonluften var kall och ögonen hade öppnat sig en aning mer när jag satte mig i bilen och skulle dra iväg till jobbet. Detta gällde inte hjärnan, den låg fortfarande och sparkade sig trött i sänghalmen - för när jag kom upp till 45:an fick jag se en gigantisk lastbil som tuffade sig uppför den lilla backen från Sunne-hållet och jag trampade gasen i botten för att hinna före.
Jag var ganska nöjd när jag rattade söderut mot Bäckebron, det är irriterande att hamna bakom långtradare på morgonen när man har bråttom. Som sagt ganska nöjd ända tills en glödlampa tändes över huvudet. Jag insåg att jag var på väg åt fel håll. Det var ju i Sunne jag skulle jobba...
Håhå. Vända sig lite fint på en parkeringsplats och ratta norrut.
Framme i Sunne satte jag på kaffet och gjorde allt som skulle göras innan första tåget skulle komma. Efter första klunken började magen krångla. Världens magknip satte in. Jäklar.
Tre tåg kom och gick, och det blev bara värre. Mellan varje så var det porslinsfåtöljen som gällde, och där hade jag gärna blivit sittande. Precis innan 8944 kom från Torsby, det tåg som de flesta pendlarna åker med, skulle jag försöka typ bara släppa ut en yttepyttesmula luft genom bakdörren s a s. Antagligen var det ovanan vid detta beteende som gjorde att det blev som det blev. På utvägen blev det en kemisk reaktion, luften liksom övergick till aningens fastare materia, och det blev en smula panikartat inne på TågX.
- Nämenvaihelvete! Jahavadgörjagnu? Det är ju inte precis så att man har extra kläder med sig på jobbet. Så det blev jeans direkt på kroppen och det är inte så himla skönt längre. Faktiskt. Fast jag minns att det var helt OK nån gång i tonåren.
8944 ringde på, d v s närmade sig infarten och jag skulle ut och fälla bommar. Nu är man ju kvinna som tur är, humdidum, så jag fixade till det så jädra fort, och såg nog t o m tämligen oberörd ut när jag vinkade ut.
Väl inne igen fäller jag upp locket och ska precis sätta mej tillrätta när ett annat plopp hörs... mobilen ner i toan. Varför skulle den inte liksom.
Då ringde jag Kil och sjukskrev mig och inom en halvtimme fick jag avbyte.
Hur var er måndagmorgon?
