solängen

I fredags var det begravning. Vi skulle ta farväl av barnens älskade farfar Knuth, oldefar som han kallade sej själv. Han är på månen nu som barnbarnsValle säjer. Ända fram till i våras var han en pigg och sprallig människa med dansen som sitt största intresse, och därför gick begravningen mer eller mindre i 3/4-delstakt. En lättsam begravningsgudstjänst som speglade honom perfekt.

Jag hade ju åkt på världens dunderförkylning och fick sjukskriva mej på fredagen,  och fram till tre timmar innan det var dags trodde jag inte att jag skulle kunna gå. Huvudet sprängde och diverse annat smått och gott som hör till en förkylning, feber, snor och hosta var så att säja... hähum...  rikligt tilltaget. Satan. Jag hittade och tog en av Johans starka värktabletter som han fick när han bröt foten, och efter en timme var jag nästan lite hög i något bättre skick och kunde närvara i kyrkan. Innan jag gick in och satte mej tog jag en till, vilket var ganska dumt, det blev en lätt överdosering kan man nog säja. För att inte säja snurrigt.

Kanske har jag aldrig berättat om Knuth, men han var i alla fall tomte alla år som barnen var små, och underligare tomte är det nog ingen som haft. Alltid hade han några nya hyss för sej, ibland hade han bara en arm, ibland ett ben, talfel, blind, you name it. Det var lika spännande varje år att se vad han hade hittat på.

Som handbukett hade jag en vit ros. På den tänkte jag först fästa en liten tomte som en hyllning till världens bästa julenisse, men jag vågade inte när det kom till kritan. Jag blev orolig för att folk skulle undra vad det var för en svettig och rosslig människa med stora pupiller som vinglade fram och satte en jultomte på kistan, inte bra. Dom norska släktingarna till exempel. Fast innerst inne så vet jag att Knuth själv skulle ha gillat det stenhårt.

Därför ska jag gå och lägga den på graven i stället.