solängen

Är det något jag tycker är jobbigt så är det att bli oskyldigt anklagad för något, och inte kunna bevisa att man är just det.

På hundpromenaden med Alva förut hoppar en tant ut ur sin häck och ropar efter mej så jag vänder och går tillbaka.

- Din hund bajsade på min tomt i tisdags, vid halv ett-tiden. Jag såg huvudena på dej och din man över häcken och ni stod och väntade tills hunden var klar. När jag senare gick och kollade låg det en hundskit där.

Jag vet med mej att vi aldrig någonsin låtit Alva bajsa på hennes tomt, utan vi går alltid över till andra sidan vägen om hon skulle börja visa tecken. Där är en fårhage och långt gräs utanför i diket så där brukar hon få göra sina behov, om hon har några just då. Jag försöker förklara att hon kan ha stannat och kissat, kanske nosat på hundskiten eller lagt sej ner och ätit gräs som hon gör ibland, men jag är hundraprocentigt säker på att hon inte är skyldig till kôrven. Vi går mestadels ute i skogen eller längst gärden, men skulle en olycka hända där det finns risk för att det gränsar till någons tomt så har jag alltid en påse med.

Hon hör inte på det örat utan talar om att "Jo det var din hund, och det får inte hända igen".

- Inga problem. Eftersom det inte hänt första gången kan det inte hända igen, säjer jag och går vidare. Min promenad i det fina höstvädret är helt förstörd.  

Jag går hem och dammsuger i stället.