solängen

Här bor vi! Välkommen till en blogg om allt mellan himmel och jord. Om livet.

Jag, en vandal

Publicerad 2010-11-02 06:46:14 i Gamla minnen,

Jag har ju berättat om att jag är kraftigt närsynt. Jag har alltid glasögon, men för sisådär tjugo år sen hade jag ibland linser när jag jobbade. Arbetsplatsen var då Posten i Sunne, jag var postkassör.

En av fördelarna med att ha linser är att det finns så mycket fina solglasögon man kan ha, och jag hade massor av par. Ett par favoriter var väldigt mörka, glasen var nästan svarta. Dom hade jag på mej en dag i början av juni när jag hade lunchrast och skulle springa över till ICA. Man kunde snedda mellan sparbanken och fastighetsbyrån för att tjäna lite tid, och det gjorde jag. Jag la märke till att kommunen börjat plantera ut blommor i gigantiska låga fat på trottoarerna och det var verkligen jättefint. En hög växt på mitten och lägre planteringar runt om. Riktigt stiligt.

Jag handlade gôrsnabbt och korsade vägen för att gena in tillbaka mellan husen. Solen stod lågt på himlen och med de svarta solglasögonen på så blev det kolsvarte natta framför ögonen. Jag såg inte ett smack.

En normalt funtad människa skulle skjutit upp glasögonen i pannan och sen knallat på men inte jag inte. Nej jag hade ju gått den här vägen hundratals gånger och konturerna på husen kunde jag skymta, så jag kliver på - i blindo kan man säja.

Det tar stopp. Tvärstopp. Smalbenen slår i något hårt och jag fälls framåt som en fura i full fart, tjoff bara. Den höga plantan i mitten hade jag halvvägs in i munnen, och omgivande grönska låg totalt mosat under min kropp. Vid lunchtid är det ganska mycket folk i rörelse inne i Sunne´s centrala delar och jag hörde kommentarerna och spridda skratt där jag låg. Först fattade jag ingenting, vad hände? Jäspalt, blommorna...

Man hinner tänka ganska mycket på kort tid. Hur ska jag ta mej ur det här, gräva ner mej lite snabbt? Låtsas att jag letade efter något? En sällsynt fjäril kanske? En hundralapp? Krypa in och försöka gömma mej?

Jag kravlar mej upp och försöker låtsas om ingenting. Utanför fastighetsbyrån står såklart en polis och chefen på Systembolaget och skrattar gott. Jag känner dom bägge två och polisen säjer till systembolagschefen att han får börja neka mej tillträde till lokalen under veckorna. Väry funny. Sen tar jag solglasögonen i näven och smyger tillbaka till Posten.

Där kan vi inte jobba ordentligt på hela eftermiddagen. Vi skrattar så vi gråter. 

Kommentarer

Postat av: Tant Grön

Publicerad 2010-11-02 08:09:05

Haha!Så var den bloggtorkan över! Tur att du även kan skratta åt dig själv, då lever man definitivt längre.

Postat av: Karina

Publicerad 2010-11-02 10:29:52

ha ha minns den händelsen tydligt.. du berättade om den och jag var så ledsen att jag inte var där och såg :)

Postat av: Cici

Publicerad 2010-11-02 22:11:08

Tur att du har skippat linserna så du inte längre går illa åt blommor och skenben.

Postat av: Marianne

Publicerad 2010-11-03 05:49:26

Tant Grön: Skulle jag berätta om alla gånger jag gjort bort mej skulle jag nog fylla en hel bokhylla =) så det enda raka är att skratta åt eländet, dvs mej...



Karina: Jag är tacksam att det var någon som inte såg det ;)



Cici: Tur som sagt var, men jag är fortfarande ganska klumpig, tyvärr.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marianne

Tågklarerare. Gift med Gino, lokförare Fyra egna barn, numera vuxna allihop; två bonussöner samt barnbarn, bonusbarnbarn och bonusbonusbarnbarn

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela