solängen

Mitt lilla TågX i Bäckebron är en bunker. Väggarna måste bestå av riktigt tjock blyplåt för inte en gnutta mottagning har man på mobilen. Det har till följd att jag kan få SMS och inpratade meddelanden flera timmar efter att de skickats ibland.

På väg hem i kväll. Jag har fått upp finfin hastighet och lägger två bilar bakom mej. Hah. Då trudeluttar det i mobilen. Röstbrevlådan: Du har ett nytt meddelande, och så ett mobilnummer jag inte känner igen.

Blir ju vansinnigt nyfiken så jag ringer upp och lyssnar av:

En mansröst säjer nåt liknande: - Hao degaddedi me deterddi medengni dederedeltne. Hai.  

Jag: ?????????????

Jag ringer upp igen och tar ur handsfreen: - Hao degaddedi... osv. ????

Bromsar in på nästa parkeringsficka. Vad säjer karl´n? Ett tredje försök, jag trycker verkligen luren intill örat och koncentrerar mej stenhårt,  men det blir jag inte klokare av. Det känns riktigt läskigt. Klarar inte hjärnan av att... håller jag på att bli senildement, eller vad? Det var alltså det jag trodde. Knäpp på allvar.

Så jag ringer upp numret direkt i stället. En nysvenk är det som svarar, kan ha varit en typ moldavier. Johan tippar på finne.

I alla fall, han hade ringt fel. Och jag blev omkörd igen. Suck.