solängen

Vi har bott där vi bor i fem år. Nästan varje dag går vi en hyfsat lång promenad med hunden/hundarna.

Häromdagen fann jag en ny väg. Jag följde en stig som jag funderat över och hittade små kringliga krokar med jättefin skog. Nu har den vägen blivit favoritpromenad, åt ena hållet och åt andra hållet.

Tankarna gör små lustiga och olustiga krumsprång när man går i skogen och bara ÄR. Livet, döden, jobben, barn och barnbarn, föräldrar, vardagligheter, framtid och förfluten tid, djurlivet. Allting blandas.

I går tänkte jag på fästingar. Än så länge har det varit väldigt lite fästingar på hundarna och katterna, helt underbart. Det kanske har varit en hård vinter för dem trots att de verkar gilla alla sorters vintrar. Så normala svenssontankar tänkte jag till att börja med. Sen svävade det iväg som i en psykedelisk dimma. Jag kom på mej själv med att fantisera över vart dom bor på vintern och om fästingar har någon slags rangordning i sina liv. Revirtänkande och så. Fajter. Om de största och starkaste fästingarna får de bästa platserna närmast djurstigarna med störst chans att hitta ett värddjur, och de mindre och klenare exemplaren får hålla sej i bakgrunden.

Har de hungerskänslor, lever de i par, rullar de hem till boet när de ätit sej mätta? Vilket nog kan bli ganska långt om man valt ett rådjur eller en älg att suga på. Hur det känns det att äta så man nästan spricker. Okej, just det sista vet jag väl i och för sej hur det känns.

Så tänkte jag i går. Men så hade jag ont i huvudet också.

I dag ska jag fundera lite på världsekonomin.




Bilden på denna fantastiska fullmatade sötnos har jag lånat från Cici.