solängen

Så kom han då hem.

Jag hade gjort en "härärdittkylskåpspaj" som blev riktigt bra, och till detta serverades kall Mariestadsöl. Och som ni vet hade jag klippt och färgat håret och jag var mycket spänd över vad han skulle tycka.

- Mmm, det luktar gott här, var det första han sa. En snabb puss och två raska kliv för att lyfta på foliepappret.

- Å gôtt, paj. Och iskall pilsner, mmmm.

Jag stod kvar och försökte se oberörd ut, bara le lite hemlighetsfullt. Han fattade att det var något mer.

- Är det något annat? Har du bytt gardiner? Matta?

Blicken flackar runt runt. Han suger in hela köket innan blicken landar på mej.

- Ja, håret, du har ju fixat håret. Jättefint. Han skrattar till, lättad.. - Det såg jag ju på en gång, hehe. Jättefint.

Vi sätter oss i soffan och äter och jag ställer den korkade (jag är ju blond, remember) frågan (och ursäkta alla naturligt blonda, jag bara ironiserar det förstår ni väl):  - Skulle du hellre ha sett att jag blivit mörkhårig igen?

- Egentligen föredrar jag ju brunetter. Men... eeeh... Sen hejdar han sej när han ser min svarta blick:

- Ibland påminner jag bra mycket om Elvis, va?



- Påminner? Du ÄR Elvis, älskling.