Trauma
Idag har jag fått en berättelse från kollega Lima Bravo.
Vi pratar ordergivning och solkurvor men på två sekunder har vi vänt samtalet till att handla om husdjur. Hans första husdjur var minst sagt ovanligt och det som hände ännu mer bisarrt.
I Kil var det en gubbe som åkte runt med häst och vagn och samlade upp nånting. På sextiotalet var det. Vad det var han körde omkring med glömde jag direkt när han fortsatte sin historia. Alla barn brukade flockas och ville åka med på vagnen men gubben var lurig och sa till ungarna att dom skulle springa in först och dricka lite mjölk. När dom kom tillbaka ut igen med andan i halsen och rejäl mjölkmustasch var gubben och hästen långt borta. Kloppeti kloppeti ekade i fjärran, bara doften av häst dröjde sej kvar. En och annan hästskit också kanske.
Men LB brukade genomskåda bluffen eller också kanske han inte tyckte om mjölk, hursomhelst brukade han få åka med till sin mormor och morfar ibland. På vagnen hade gubben en mystisk trälåda full med hö. I lådan bodde - en kräfta. En livs levande kräfta.
För att göra en lång historia kort fick LB kräftan mad sig hem, med tillsägelse att fylla badkaret med vatten och repa gräsmattan på gräs och slänga i. Då skulle kräftan leva gott och vara lycklig alla sina dagar.
Vilket inte skulle bli så många. När modern kom och skulle ta sej ett skönt och avkopplande varmt bad blev hon inte överlycklig att finna ett dylikt husdjur ockupera hela karet. Däremot var hon mycket förtjust i skaldjur på andra sätt.
När kräftan var tillredd efter konstens alla regler fick Lima Bravo frågan av sin hulda moder: - Vill du smaka?
Det var väl inte snällt. Man förstår att det satt sina spår.