solängen

... lillfingret. Eller var.

Klantiga Marianne körde in höger lillfinger i stalldörren i full fart och vred samtidigt till. Inte bra. Detta hände i onsdags när Richard &  Doris & tjejerna var här och det faktum att det var barn närvarande gjorde att jag inte kunde vråla det  första som dök upp i skallen. Nedkalla mörkrets furste och tala om vart han bor och såna saker. Jag fick vackert och snabbt bryta tillbaka fingret som stod i nittio graders vinkel ut från handen och hojta AJAJAJAJAJ och hoppa runt lite tills den värsta smärtan lagt sej. Jag ryser när jag tänker på det.

Det är dock fortfarande ömt och tjockt som satan, och råkar jag lägga mej på handen när jag sover vaknar jag av att det värker. Lite synd är det allt om mej.