Och på göteborgska?

I går skulle jag jobbat kvällen i Torsby, vilket innebär 1800-0100, en riktig mördartur, tidsmässigt sett; och inget man ser fram mot direkt.
 
Men dagen innan fick jag frågan om jag ville göra ett byte, att jobba11.15-18.15 i stället, vilket jag nappade på. En halvtimme senare ringde det igen, då fick jag en ny förfrågan om att jobba 04.30-11.15.
 
Klart jag gjorde.
 
02.50 ringde klockan.
 

03.38 passerade jag Sunne. Totalt ensam på vägen.
 
11.15 satte jag mig i bilen igen efter passet och rattade mot Karlstad, för då hade jag lovat svärfar att vi skulle gå ut och äta, handla, samt ordna på kyrkogården inför Alla helgons dag. Redan där kunde jag knappt hålla upp ögonen.
 
Vi åt, handlade, planterade, städade lite och gnodde runt i största allmänhet. Så vid 17-tiden åkte jag hemåt, i värsta rusningstrafiken. Jag var dödstrött och det var så jobbigt att köra. Man sitter liksom på helspänn hela tiden, och jag hade en hel rad av bilar både framför och bakom mig hela tiden. Ända till Västra Ämtervik, där helt plötsligt fyra, fem bilar framför mig svänger in och jag blev först i bilkön.
 
Då hör jag en röst som säger högt, på någon slags överdriven göteborgska(?) någonting i stil med:
 
"Jaha ja då är det jag som ligger först och håller farten..."
 
Och jag inser att det är jag. What? Vad är detta?
 
Ibland förvånar man sig själv. Men så var jag riktigt riktigt slutkörd också. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0