Men det får jag ju aldrig veta

Jag hittade gamla brev i min ärvda chiffonjé och blev så nostalgisk. Den är fullproppad med gamla almanackor, brev, tidningar, foton, kvitton mm från mitt föräldrahem. Vissa saker är från förra sekelskiftet och det blir liksom aldrig av att man går igenom. Men nu gjorde jag en liten djupdykning i kväll.
 
Två brev fångade speciellt mitt intresse. Det ena såg ut så här, adresserat till min farfar den 18/5 1923. Alltså på dagen 92 år sedan. En ren tillfällighet?
  

Längst upp står det "Fattigvårdsnämndens Utackorderingsbyrå, Stockholm" och jag ryser lite när jag tar fram brevet.
 
Det är skrivet med en fantastisk handstil, men till och med jag som ändå lärt mig skrivstil i skolan har lite svårt att tyda vissa ord. Brevet inleds med:
 
"Kära Ola och Ida!"
 
Det är längesen vi hörde af hvarandra nu och ändock har tankarna många gånger gått till eder och Värmland. Fick påminnelse genom bref från kusin Marie i Godalen(?), som fått veta att faster Kerstin i By har fått sluta och att Beda lär vara bättre och uppe. Men lefva skulle hon eller vi ha hört något närmare direkt..."
 
Här följer diverse artighetsfraser om hälsa o s v innan den verkliga anledningen till brevet kommer, mina anmärkningar inom parentes:
 
"... Genom att tala om Värmland, ha vi kommit att längta dit och att undra om vi kunde komma dit i sommar. 2 av systrarna och lilla Putte 3½ år och Kajsa 7½ år både behöfva och ville komma så gärna till landet. Vi känner inte till något närmare och då vi inte kunna tänka på Beda, särskilt för närheten av bilar o. d. så har jag kommit att tänka på att skrifva till eder. Jag skulle vara så rysligt tacksam om det kunde ordna sig. Om de finge ett rum med liggplatser, kunna ju ligga 2 och 2, och sedan skulle de laga mat, städa, bädda och passa sig själfva helt och hållet, så skulle det ej bli någon tyngd på Ida.
 
Något matvaror, husgeråd och filtar kunde de taga med sig. Ägg och mjölk skulle man väl kunna få köpa hos er eller i närheten. Det är ju så härligt med luften och lugnt uppe hos er. (Joråsåatt). Jag skulle också gärna för min del vara med en tid, om det fanns något rum. Kanske hos den gamla frun öfver vägen?
 
Barnen äro rara och friska och kunde få sällskapa med Sven (min pappa). Jag känner mig riktigt glad om det skulle bli af. (Känn ingen press).
 
Ja, hvad säger ni? Det skulle vara roligt också att få träffas. är länge sedan nu. 2 semestrar har jag varit på västkusten hos kusin Per, kyrkoherde i Göteborg och de sade jag alltid var välkommen till dem. I år har vi ännu inte talat därom, men jag längtar efter mera lugn. Det äro stort hus och troligen många gäster i år, då det är utställning.
 
(Och på landet hos två fattiga jordbrukare med i det närmaste självhushåll finner man ju det stora lugnet sommartid? Jag kan se farmor framför mig hur hon satt framför vedspisen och vred händerna i förklädet medan farfar läste brevet för henne; undrande hur detta skulle gå till.)
 
Ni veta ju att jag vill ha det så stilla och enkelt som möjligt. Därför vore jag tacksam om ni ville hjälpa mig med detta! Då skulle jag hälsa på Beda och Marie och de små fruarna på Sundby. Vet ej om de lefva då ingen skrifver, ej heller Beda. Hoppas snart få några rader till svar!
 
Må så godt och en glad pingst! I hast er tillgifvna Magnhild"
 
 
Undrar hur det gick, om lilla Putte och Kajsa fick komma ut på landet och leka med pappa Sven? För deras skull hoppas jag det, men Magnhild kunde ju ta och åka till västkusten tycker jag.

Kommentarer
Postat av: Lisbeth

Va kul och få läsa gamla brev Marianne och det är ingen tillfällighet. Kram

2015-05-19 @ 08:23:15
Postat av: Marianne

Lisbeth: Mina förfäder var (som jag) duktiga på att spara, och det är jag så glad för. Det är en slags rikedom att få ta del av historien. Kram!

2015-05-19 @ 08:50:50
URL: http://solangen.blogg.se
Postat av: Cici

Fantastiskt att brevet har blivit bevarat så länge! Det får mig att tänka på min egen barndoms somrar eftersom jag och min 1½ år yngre syster ackorderades ut varje sommar till en kusin till min mormor. Vår ensamstående och senare omgifta mamma, behövde barntillsyn för att kunna jobba och försörja oss. Senare, efter ett par år på kollo, fanns det familjer på landsbygden som tog emot oss "fattigbarn", familjer som var helt okända för oss och inte alla gånger så trevliga. Jag tror att dom fick ersättning av våra föräldrarna och Stockholms stad. Ibland var vi flera barn, från olika familjer och platser, fick ligga skavfötters och sköta oss själva mest hela tiden. När jag tänker på allt som hände under dessa vistelser kan jag tycka att det var tur att man överlevde. Några övergrepp hörde jag aldrig talas om och det är jag ju tacksam för.

2015-05-19 @ 23:35:28
URL: http://cicilina.blogspot.se
Postat av: Marianne

Cici: Jag är så glad och tacksam för att det finns lite familjehistoria kvar att både ta till sig själv och få berätta om. När jag växte upp hade vi alltid "sommarbarn" boende hos oss, något som jag tror att vi alla uppskattade, och det var alltid någon att leka med :) Några kom tillbaka varje år, och en av de mindre pojkarna bodde kvar minst en hel höst, och blev lite som en lillebror.

2015-05-21 @ 07:58:54
URL: http://solangen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0