solängen

I går kväll när jag kom hem från jobbet tog jag ännu en letarpromenad ut i skogen för att leta efter Bella. Jag smög runt en grannes sommarhus för att kolla om de eventuellt hade ställt ut någon grävlingsfälla som de inte kollade varje dag; vilket man ska enligt lag. Det händer att katter förirrar sig in i fällor, det vet jag av erfarenhet när en katt (Bellman) vi hade när barnen var små, satt i en sådan i fem dygn över en jul när det var runt 20 grader kallt. Den grannen var jag inte så glad över. Bellman överlevde, men gick nog aldrig åt det hållet mer.

 

Nog om detta.

 

Jag stod och strök förut i vardagsrummet, när jag hörde hur det knaprade i kattskålen. Trodde förstås att det var någon av våra andra tre katter eller kanske möjligtvis den svarta katten med halv svans som dristar sig till att käka här ibland. En dag tackade han för maten genom att i panik flyga runt i fönstren och välta blomkrukor när han blev tagen på bar gärning. En riktig springnota, typ.

 

Men det var BELLA! Vår lilla bebisBella stod och åt torra kulor för fulla muggar. Efter diverse glädjetårar och gullegullande blev det finmat i stället. Hon var jättehungrig, lite kletig och full av barr men luktade inte speciellt mycket. Undrar vad hon varit med om. Tassarna är svarta under som om hon gått på asfalt, så hon kanske har gjort en likadan resa som när hon flyttade hit, liftat med en bil under motorhuven och gått tillbaka.

 

Huvudsaken är att hon är tillbaka.