Det finns lördagsnöjen och det finns lördagsnöjen. Om man berättar för nån att man tycker det är roligare att åka upp till Hjällstadsätern och räkna älgskitar än att shoppa eller gå på krogen blir man väl betraktad som lite galen. Eller bara gammal och tråkig?
SKIT samma, det är hur som helst ett nöje att först gå runt i skogen med ett gäng härliga människor; och avsluta med en perfekt kolbulle en solig dag i april.
Först ställer man in GPS:en på en kilometer åt ett håll. Var hundrade meter stannar man och DÄÄÄR:
Där tar man ett snöre som är 5,64 meter långt (tror jag det var), en agerar mittstolpe medan den som håller i ytteränden knallar runt. De andra går med nosen i marken och letar bajshögar av det färskare slaget inne i ringen. Inga gamla skitar räknas, (så de två med orangea kläder ska räknas bort, hehe) och största delen av högen måste ligga inom cirkeln.
Så fortsätter man tills man letat av en fyrkant som är en kilometer åt alla håll. Nio godkända högar hittade vi sammanlagt på vår yta, vilket är mycket mindre än tidigare år; och vad kan man dra för slutsatser av detta?
Jo, antingen har älgarna helt sonika bajsat på något annat ställe, eller så är det så tragiskt att vargen tar allt fler älgar däruppe.
Sen kommer det bästa av allt.
Maten.
Mannen med klockan, han som placerat sig mitt i brasan, det är min gubbe det, och det är början på min kolbulle ni ser i pannan.
Mera säterliv säger jag bara.