solängen

Här bor vi! Välkommen till en blogg om allt mellan himmel och jord. Om livet.

Fortfarande prickfritt

Publicerad 2014-01-29 14:15:00 i Allmänt,

Jag har närt en brottsling vid min barm.
 
Förra veckan ringde det från ett hemligt nummer på min mobil. Jag hade precis pratat med Previa och sjukanmält mig, annars hade jag kanske inte ens svarat. Men det skulle ju kunnat vara från jobbet så jag tog det:
 
"Ja, Marianne".
 
En dam i andra änden presenterade sig med namn (som jag förstås inte lade på minnet) och undrade: "Är det Marianne Andersen", betonat som om jag vore dansk eller norsk.
 
"Ja det är det fast jag heter Andersén" sa jag lite lagom snorkigt. Hon skulle inte tro att det går att bete sig hur som helst inte. 
Hon skärpte till rösten lite: "Jag ringer från Polisen i Stockholm. Är du ägare till en Volvo"?
 
Jäklar så nervös jag blev. Jo, det kunde jag ju inte neka till. Det är den som Johan har, och eftersom han bor i Uppsala nu så är det klart jag blev orolig.
 
"Men... vad är det som har hänt, har det hänt en olycka? Min son har bilen".
 
Det svarade hon inte på utan fortsatte: "Har bilen varit i Stockholm under förra veckan? Närmare bestämt den 16:e".
Det svarade jag bestämt nej på, för jag vet att Johan och Maria åker tåg om de ska in till Stockholm. Aldrig bil.
 
"Nehej, så då säger du att bilen inte kan ha varit vid Arlanda den 16/1". 
 
"Jo, Arlanda har den alldeles säkert varit vid, han jobbar där; men jag trodde det var själva Stockholm det gällde. Arlanda är för mig något annat. Kan du vara snäll och berätta vad som hänt".
 
"Vet du om han jobbade den 16/1. Vad jobbar han med"?
 
"Det har jag ingen aning om han gjorde, men var bilen där så var troligtvis han där. Han jobbar med bagagehantering".
 
Hon fick hans telefonnummer, och tillade lite nådigt att bilen verkade varit inblandad i någonting "men inget allvarligt". Därmed var samtalet slut.
 
Jag slängde mig på telefonen förstås och fick tag på Johan som satt som ett frågetecken. Han fattade ingenting, och kunde inte dra sig till minnes minsta lilla grej som kunde resultera i polispådrag.
 
Så vi väntade. Och väntade. Dagarna gick, och vi försökte verkligen klura ut vad som kunde ha hänt. Utan att han märkt något dessutom.
Så ringer han en eftermiddag när jag håller på att skotta snö (förstås).
 
"Ja du morsan, nu har jag varit på polisförhör", säger han och verkar inte alltför nedslagen. "Jag har visst varit och tankat bilen här på macken på Arlanda och inte betalat. Men det var inte mitt fel utan det var automaten som inte funkade. Jag stoppade in kortet som vanligt och slog koden, sen tankade jag och drog därifrån. Det var bara det att det inte drog några pengar från mitt kort. Men det märkte ju inte jag. Så jag fick förneka brottsligt uppsåt och åka dit och betala så var det klart sen, haha". 
 
Det var skönt, man vill ju inte att det ska sitta en stor röd prick på vårt hus nu när man kan gå in på internet och kolla vart brottslingarna bor. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marianne

Tågklarerare. Gift med Gino, lokförare Fyra egna barn, numera vuxna allihop; två bonussöner samt barnbarn, bonusbarnbarn och bonusbonusbarnbarn

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela