Dag due
Vi bodde på samma hotell i Brescia som Nino (Ginos pappa) gjort de sista tio åren eller kanske ännu längre, så han var väl igenkänd av personalen både i receptionen och av övrig personal. Det regnade även lite manna över Gino och mig, så vi blev mycket väl omhändertagna.
Utsikten från hotellrummet kanske inte var den bästa, men vi befann oss inte där så mycket ändå. Inte dagtid åtminstone.
Men på kvällarna var vi i säng mellan nio och tio, så något utsvävande nattliv på stan var det inte tal om.
Nino är född och uppvuxen i Brescia i norra Italien, och flyttade till Sverige - Örebro - för att jobba ett år när han var tjugosju-tjugoåtta, sen skulle han tillbaka. Ganska snart träffade han Ruth som kom från nordligaste Norge och efter en sekunds blackout slumpade det sig att han blev kvar. I augusti 1953 föddes deras son och efter att ha mellanlandat i Trollhättan flyttade familjen till Karlstad. Gino var då sex-sju år.
Innanför den här bastanta porten växte han upp med sin mamma och lillebror, hans pappa dog av en hjärtinfarkt dagen efter sin 45-årsdag. Nino var då tolv år och såg sin pappa dö, hans bror Franco var bara sju.
Nino ville så gärna komma in för att återse gården. Resolut ringde han på en porttelefon och berättade vem han var och sitt ärende. Ofattbart nog var det en modig man som släppte in tre främlingar, men han tyckte nog att vi såg ganska harmlösa ut.
Det visade sig när vi pratat en stund att han kände igen Nino, och att han nog hade lekt med Gino när de var små! Han hade alltså bott i huset ganska länge. Vi blev inbjudna till hans och frugans våning och det var inte direkt den sämsta jag sett. Helt fantastisk.
"Buongiorno, io sono Gioseppe Regosa..."
Här står han vid sitt barndomshem. Bakom honom där det idag är glasdörrar låg lägenheten.
På berget ovanför huset ligger castellet, slottet, där fanns en liten bar längst ner; där tog vi en öl och en panini innan vi gick upp för att se ut över stan.
Här kom många minnen, många goda - men också mörka skuggor drog över hans ansikte, livet var i mycket tungt här under och efter kriget.
Alldeles under hans högra hand kan man ana gården vi just befunnit oss på.
