solängen

I dag snöar det. Snöslaskar.

Det började redan i går kväll, när vi åkte hem från Karlstad. Blöt och kladdig snö på ofruset underlag är inte att leka med, så det ska jag inte göra i dag. Inga snögubbar.

 

Jag sitter i varmt och dragfritt hus i Bäckebron, mitt (nåja vårt) fina Tågx och försöker hitta arbetslust. (Vet inte vart jag lagt den nånstans). Har skrivit en avvikelse-/tillbudsrapport till Operativ chef i Hallsberg i dag, det är inte ofta det händer något här som tur är; men idag fick jag se ut som en fågelholk modell större en stund. En normalstor familj ugglor hade säkert kunna flytta in.

 

Vid nio-tiden sådär sitter jag i godan ro vid skrivbordet när en bil kommer åkande på den lilla grusvägen som bara leder fram till TågX. På andra sidan spåren ligger själva hållplatsväntkuren och parkeringen, så det här är ingen väg som resenärerna tar, eller brukar ta. Jag gluttar försiktigt ut bakom gardinen lite glad i hågen för att se vem som kommer och hälsar på så här helt apropå, och hoppas naturligtvis att det ska vara Magdalena Graaf eller någon från Svenska Spel, alternativt en chefsperson med en snuskigt stor chokladask eller tidig julklapp. I stället ser jag hur föraren av den här bilen resolut svänger till höger och tar gångvägen över spåren, mot väntkur, biljettautomat, klotväxel och betongsuggor. Det var en smula trångt, men han backar och trixar lite så han undviker både att fastna på spåren och att krocka med "hindren". Jag bara gapar.

 

Man kan ju tänka att "det var ju inte så farligt, det fanns inga tåg inne och han kom över till andra sidan utan problem". Ja så kan man tänka. MEN om han hade åkt över femtio minuter tidigare när Green Cargo rullat in hade han inte haft en suck att se dem, huset jag sitter i skymmer all sikt från söder, och med den igenimmade/-isade bilen såg han knappt rakt fram. Till exempel. Då hade det blivit en otrevlig notis i morgondagens tidning.