solängen

Det var tre år sen jag var på Previa på läkarbesök senast. Jag minns det med en rysning.

Efter blodtryck, mätning, vägning och stick i fingret skulle jag in till läkaren innan det var dags för drogtest. Intet ont anande går jag in, hälsar och sätter mig i stolen.

 

- Du kan ta av dig i trosor och behå. Strumporna kan du behålla på.

 

- WHAT! Jaha... men ...

 

- Lägg dom där.  Han pekar på britsen som står mitt i rummet.

 

Det är en mild underdrift att jag känner mig som en komplett idiot ganska dum när jag klär av mig, samtidigt som jag försöker komma ihåg om jag har fultrosor på mig och när jag rakade ljumskpolisongerna och benen senast. Det här var det ingen som sagt något om. Så står jag där när plaggen fallit, blekfet, i halvfultrosor och omaka behå, och med skitfula brunrandiga kortstrumpor på fötterna. Ingen vacker syn. Jag fattar fortfarande inte varför jag inte tog av mig strumporna, det kunde kanske ha lyft ensemblen lite. Jag försöker se ut som om det  här var jättenaturligt för mig samtidigt som jag känner mig som kusinen från landet. Då säger karlfan doktorn:

 

- Du kan gå några varv runt britsen här.

 

Så jag börjar trava runt runt och försöker se vart de gömt kameran, skrattande lite nervöst. Situationen är så fruktansvärt pinsam att det känns jobbigt bara att skriva om det.

 

- Vad skrattar du åt, säger han torrt.

 

- Nej bara något kul jag kom att tänka på. Typ.

 

 

Sen lyssnar han om hjärtat fortfarande slår, lyser mig i öronen och ögonen och fladdrar med händerna långt ut i periferin för att kolla vidvinkeln. Därefter är vi klara med varandra och jag svär för mig själv att vi aldrig kommer att ses igen i detta livet. Antagligen inte efter döden heller för det är inte troligt att vi ska till samma ställe. Jag önskar bara att jag kommit mig för att fråga vad syftet med denna förnedring var.

 

I går var jag kallad till Previa.

Nu var jag beredd. Nya fintrosor och snyggbehå. Inte ett hårstrå på benen, insmord, nymålade tånaglar, hela köret. 

Samma läkare. Men i går ville han bara se min överkropp, och jag behövde inte strutta runt som en cirkushäst. Han hade väl sett  nog förra gången och ville inte förstöra sin eftermiddag.

Sammanfattningsvis gick besöket riktigt bra. Lyckades till och med få det mesta av drogtestsvätskan i burken utan att få mer än en tredjedel på fingrarna.

 

Det var en konstig sak bara. Jag har gått ner 3.

 

Så bra, tänker ni nu. Grattis Marianne, det var du värd.

 

Fast jag vet inte jag. Det var CENTIMETER. Från att hela det vuxna livet mätt 176 cm över marken var jag helt plötsligt bara 173. Hur har det gått till? Jag protesterade högljutt och krävde en ommätning, men den andra mätstickan visade också samma sak. Visst, 173 cm är bra det också men BMI:et skjuter ju i höjden förstår ni. Nu måste jag gå ner några kilo till för att få det ok, och det blir inte enkelt; för samtidigt väger jag fyraochetthalvt kilo mer än för tre år sen, så om tre år till kan jag komma att väga runt hundra kilo och vara 168 cm lång. 

 

Men den dagen den sorgen.