Hallo fans. I´m back.
Det var ganska skönt med en bloggpaus. Hur lång den var vet jag knappt, för jag har ännu inte gått in och sett efter vad som hänt här sen sist.
Jag har heller inte läst en enda blogg, så det vill till att ligga i för att komma ikapp.
Varför blev det så, då?
Jo, för att göra en lång historia kort så har vi haft en förfärligt konstig period bakom oss. Det har hänt saker här som som har fått oss att fundera över om vi över huvud taget ska bo kvar i vår lilla by. Kiruna har varit ett starkt förslag. Eller Pajala. Jag tror att Ekshärad kom upp nån gång dessutom. Ni hör att vi varit desperata.
Som tur är så har vi varandra, och en hel del härliga fina underbara grannar som har förstått det där med grannsämja. Tack för att NI finns.
Detta om detta. Nu jobbar vi hårt för att lämna det bakom oss och se ljuset i tunneln. Som förhoppningsvis inte är ett tåg.
Framtidstro har vi. I morgon ska vi hämta årets tjurkalv, som ska få sällskap av en annan tjur och två kvigor. Jämna par i hagen alltså. Spännande.
På fredag får vi hönshusbaracken levererad med kranbil, vi har planat ut och förberett landningsplatsen ordentligt. Våra blivande hönor befinner sig ännu i skalen, Ginos barnbarn Anton, 12 år, har fixat en massa befruktade ägg till oss. Hans ruvvilliga hönor ligger just nu och försöker pressa fram så många fina hönor som möjligt, och helst bara en tupp. Hah!
Så. Då är jag tillbaka då.
Jag har heller inte läst en enda blogg, så det vill till att ligga i för att komma ikapp.
Varför blev det så, då?
Jo, för att göra en lång historia kort så har vi haft en förfärligt konstig period bakom oss. Det har hänt saker här som som har fått oss att fundera över om vi över huvud taget ska bo kvar i vår lilla by. Kiruna har varit ett starkt förslag. Eller Pajala. Jag tror att Ekshärad kom upp nån gång dessutom. Ni hör att vi varit desperata.
Som tur är så har vi varandra, och en hel del härliga fina underbara grannar som har förstått det där med grannsämja. Tack för att NI finns.
Detta om detta. Nu jobbar vi hårt för att lämna det bakom oss och se ljuset i tunneln. Som förhoppningsvis inte är ett tåg.
Framtidstro har vi. I morgon ska vi hämta årets tjurkalv, som ska få sällskap av en annan tjur och två kvigor. Jämna par i hagen alltså. Spännande.
På fredag får vi hönshusbaracken levererad med kranbil, vi har planat ut och förberett landningsplatsen ordentligt. Våra blivande hönor befinner sig ännu i skalen, Ginos barnbarn Anton, 12 år, har fixat en massa befruktade ägg till oss. Hans ruvvilliga hönor ligger just nu och försöker pressa fram så många fina hönor som möjligt, och helst bara en tupp. Hah!
Så. Då är jag tillbaka då.
