Till Dr Ben Dover?
I dag fick jag ännu ett bevis för det när jag var på möte i kommunen. Man började prata Ipad, Iphone och allt vad det heter; att vara uppkopplad hit och inte kunna leva utan det dit.
Då kände jag mig riktigt antik, jag som har en gammal mobil utan pekskärm, och som bara använder den till att prata och SMS:a med.
Hyfsat nöjd kände jag mig ändå. Lite mindre livegen.
I söndags fick jag nästan gå i försvarsställning om varför jag inte har Facebook. Vi hade årsmöte i bygdeföreningen där jag är suppleant i styrelsen. Bara det låter som om jag är en relik från Kritaperioden.
- Vill inte, sa jag.
- Men vi har ju en facebookgrupp i Öjerviks Bygdeförening. Då kan du ju inte se det.
- Nej, sa jag. Men jag vill ändå inte.
Så är det med det. Stönig som en gris. Det är jag det.
Nu till något helt annat.
Yngsten har haft ont i korsryggen i evigheter, och i dag hade han äntligen beställt tid på vårdcentralen.
Vid frukost utspelar sig följande konversation mellan husets två manliga medlemmar.
Gino, med en rysning: - Vi får hoppas att han inte ska göra som doktorn jag hade när jag hade ont i ryggen en gång. Han bestämde sig för att han skulle känna på prostatan. Jag sa att det får han inte, så vi blev nästan osams på kuppen.
Johan: - Haha. Vem vann?
Gino: - Jag fick ju ge mig till slut. Sen sa han att "det kändes bra". Hrrm, för dig ja, sa jag då. Men hur kul är det att någon kör upp ett finger i as...et på en?
Johan skrattar: - Nej, man tycker ju att han kunde ha bjudit på middag först i alla fall.
Jag: - HAHAHAHAHA!