Dåligt och braigt
Man kanske kan tycka att det är märkligt och konstigt att man som vuxen kan bli så berörd av att förlora sin mamma, men för mig var hon mer än bara en mamma.
Varje dag tänker jag på henne. Precis varje dag. I fredags plockade jag bort handväskan och skorna som stått i ett hörn av vardagsrummet sen 25 oktober förra året. I fem månader har det stått där, utan att jag rört det.
Det börjar kanske bli dags att vända blad, som det heter. Vi ska ha gravsättning när tjälen gått ur marken, och när alla som vill närvara kan komma. Det är en klump i magen innan det blir klart, och likaså uppdelningen av hennes saker.
Men nu till det jag faktiskt vill säga.
Något positivt har det ändå fört med sig, hoppas ni förstår mig rätt nu. Det har fått min syster och mig att börja umgås mycket mer, och det är väldigt roligt. Vi har mest "gått omvägen" genom mamma förut, och det gjorde att vi egentligen inte behövde ses. Typ. Så nu är jag jätteglad över att träffa syrran mer.
Något annat positivt är att jag fått svar från mammografin och "det finns inga spår av bröstcancer..."
Tack snälla.