Varför snöar det så fort jag är ensam hemma?
I morse när jag vaknade hade det snöat igen. Den här gången blöt, tung snö som klibbade fast på skyffeln. Tre omgångar fick jag gå ut för att få bort allt, jag fick lägga in vilopauser emellan.
Vart var då mina "karlar" undrar ni? Tja, sambon låg väl på något fancy hotell uppe i norra Sverige och tittade på TV, eller åkte omkring på fjället och njöt av utsikten från sin varma sköna lokhytt; medan den hemmaboende sonen umgicks med sin flickvän. Det är bara att hugga i. (Och ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag det går ganska bra om man inte måste panikskotta sig ut för att åka till jobbet).
Det här är bilder från förra gången det snöade, då var det lite lättare snö. Och lite mindre. I morse gick det över katten Wiggos vita strumpor.
Om ni tittar riktigt noga in i det gamla skruttskjulet längst bort ser ni G:s ögonsten - den nye snöskotern som otåligt står och trampar för att få komma ut och fräsa runt på markerna. Lugn och fin, pappa kommer hem på nyårsdagen.
Dagens outfit: Banverksväst, turkos huvtöja från något postorderföretag, ärvd mössa, gigantiska glasögon och sammanbiten min. När man ser den här bilden slutar man fundera på varför G åker till Kiruna och jobbar varannan vecka. Man är mer förvånad över att han kommer hem över huvud taget.
Så till dagens glädjeämne: plötsligt hör jag en traktor, och det är inte den vanliga gamla grållen som man hör hela dagarna. Nej, det är grannen Robert som tar sig en sväng och plogar hela nerfarten till stallet, det är sånt som gör en varm.
Tusen tusen tack.
