Själv ska jag plugga...
... italienska! För vi ska tillbaka, svärfar håller som bäst på att planerar.
Jag har lovat att kunna prata med den italienska kusinen Gino (som egentligen heter Carlo), farbror Franco och helt underbara faster Onesta när jag kommer nästa gång. Särskilt Onesta ser jag fram mot att föra ett tvåvägssamtal med. Jag blev helt kär i denna lilla livfulla och vackra 80-åriga kvinna, som dessutom lagar den mest fantastiska ravioli. Den smälte i munnen. Nästa gång hoppas jag få smaka Onestas lasagne som Gino berättat långa salivdrypande historier om.
Just nu kan jag säga: - Un tavolo per due, per favor. Med ganska fantastiskt uttal, om jag får säga det själv.
Men det kanske man inte kommer så långt med. Jag kommer knappast undan med att bara beställa ett bord för två hela tiden.
