I morse pratade jag med G i telefon.
"Det var dumt att jag inte tog med biljetterna som jag skulle efterregistrera, dom ligger i en gul plastficka och jag lämnade den hemma vid datorn".
"Är du säker", frågade jag, "jag har inte sett någon plastficka där".
"Jo, jag vet att jag la den på stolen vid skrivbordet. Det är jag hundra procent säker på. Och den här gången är det så".
Han har nämligen en ovana att alltid vara hundra om inte tvåhundra procent säker på saker som senare visar sig vara fel.
"Ja säger du det så. Men jag har inte sett den".
För en halvtimme sen ringde han igen:
"Du behöver inte leta efter plastfickan. Jag bara skojade serru, jag har den allt i väskan här".
Kommentarer
Postat av: Cici
Det där handikappet måste ligga i könsDNA-et för det verkar vara samma sak i alla familjer. Nästan alltid är det "någon annan" som är orsak till försvinnandet. Hos oss letas just nu efter en nyckel fäst på en stor renbensbricka. Makens nyckel förstås och den är som uppslukad av jorden. Jag måste nog snart börja delta i letandet så att K får sova lugnt om nätterna.
Postat av: Cici
Efter makens tvådagars letande har jag nu hittat han nyckel. I nyckelskåpet!!
Postat av: Marianne
Cici: Hahaha, hur kommer det sig att jag känner igen det så väl..? Klockrent.