Jag MASar mig uppför Sånebyklätten
I dag har jag haft MAS. Medarbetarsamtal. Ett medarbetarsamtal på Trafikverket går till ungefär som så att man pratar i munnen på varandra, dricker kaffe och har trevligt.
Man pratar om livet och döden(?) om stort och smått och Norpan och hönor och allt som gör livet glatt och ibland mindre glatt. I det stora som är livet, finns en liten del som kallas jobbet. Det pratade vi mest om, eller också är det en efterhandskonstruktion för att den stora storchefen kanske tror att ett MAS inte blir bra om man pratar om annat än jobbet. Men det är det som gör det till ett bra MAS, att man kommer varandra in på livet och förstår att det finns en människa bakom den strikta tillbakadragna tågklarerarpersonen *host host*; och att det bakom den stränga stränga gruppchefsfasaden *harkel* bor en tjej som gillar att dyka och har ett lila hönshus med orange golv. Inuti, tror jag det var.
Och det bästa med det här MAS:et var att jag tror att jag skulle få ett lönepåslag som var ganska rejält. Om jag inte missminner mig så nämndes talet femton tusen några gånger. I månaden. Och det bara med en smärre motprestation - håll i er nu - att jag går uppför Sånebyklätten två gånger i veckan, den branta vägen upp. Chefen lovade dessutom att det skulle få mig att tappa vikt.
Här kommer bildbevis för att jag omgående har påbörjat klättringen:
Här börjar den brantaste delen.
Lite längre upp blir det riktigt jobbigt för den otränade. Man kan på den här höjden stöta på träd som inte klarat ansträngningen utan dött.
Uppe! Men det tog bara en kvart att ta sig hemifrån och upp hit, så jag får nog lägga till en extra runda om det ska ge resultat. Eller gå två gånger. Tre kanske.
Ja ja, jag vet. Jag hörde nog fel om den där löneökningen. Men man får vara glad ändå.
Man pratar om livet och döden(?) om stort och smått och Norpan och hönor och allt som gör livet glatt och ibland mindre glatt. I det stora som är livet, finns en liten del som kallas jobbet. Det pratade vi mest om, eller också är det en efterhandskonstruktion för att den stora storchefen kanske tror att ett MAS inte blir bra om man pratar om annat än jobbet. Men det är det som gör det till ett bra MAS, att man kommer varandra in på livet och förstår att det finns en människa bakom den strikta tillbakadragna tågklarerarpersonen *host host*; och att det bakom den stränga stränga gruppchefsfasaden *harkel* bor en tjej som gillar att dyka och har ett lila hönshus med orange golv. Inuti, tror jag det var.
Och det bästa med det här MAS:et var att jag tror att jag skulle få ett lönepåslag som var ganska rejält. Om jag inte missminner mig så nämndes talet femton tusen några gånger. I månaden. Och det bara med en smärre motprestation - håll i er nu - att jag går uppför Sånebyklätten två gånger i veckan, den branta vägen upp. Chefen lovade dessutom att det skulle få mig att tappa vikt.
Här kommer bildbevis för att jag omgående har påbörjat klättringen:
Här börjar den brantaste delen.
Lite längre upp blir det riktigt jobbigt för den otränade. Man kan på den här höjden stöta på träd som inte klarat ansträngningen utan dött.
Uppe! Men det tog bara en kvart att ta sig hemifrån och upp hit, så jag får nog lägga till en extra runda om det ska ge resultat. Eller gå två gånger. Tre kanske.
Ja ja, jag vet. Jag hörde nog fel om den där löneökningen. Men man får vara glad ändå.
