Mamsen
Mammor får inte bli sjuka.
Inte ens om de är 88 år och bor på servicehuset. Mammor ska alltid finnas där och ta hand om sina barn, vara pigga och glada, baka bullar, fråga ut sina barnbarn om allt som händer och vattna blommor. De ska inte bara över en natt bli sängliggande och bara kräkas dag ut och dag in, inte orka äta eller prata, inte bara vilja sova.
Det är orättvist.
I tisdags morse bestämde vi oss för att vi måste ta henne till sjukhus även om hon inte ville. Min syster var ledig:
- Jag tar hand om det. Så kommer du när du kommer från Karlstad.
Jag skulle vara med jobbet i Karlstad hela dagen och det kändes väl sådär när jag satte mig i bilen, inte var det väl precis vad jag kände att jag borde. När jag kommit ungefär halvvägs svängde jag in på en parkeringsficka, gjorde ett lappkast och åkte hem igen. Jag ringde personalfördelaren och tog en semesterdag.
Dagen som följde handlade om vårdcentralen i Sunne med provtagning, remiss till sjukhuset i Torsby, mera provtagning, magröntgen och till sist framemot kvällen inläggning med dropp. Då var mamma helt slut, hon hade hela tiden detta illamående som tog all ork.
Onsdag morgon, likadant, trots dropp och diverse mixturer. Det bestämdes att en gastroskopi skulle göras under dagen.
Stackars mamma. Men hon klarade det och man kunde se att hon hade magkatarr, ett jättestort bråck, några små sår och irritation i matstrupen. Inaga tumörer som man kunde se, men i dag torsdag ska man göra en kontraströntgen och utforska mera. Hoppas hoppas att det är något man kan medicinera bort.
Vi behöver ju vår mamma/mormor.
Och vi har krutgummor i släkten. Mammas ena syster ligger också hon på sjukhus just nu. Hon hade ramlat hemma i duschen och legat i tio timmar när hennes dotter kom på kvällen. Badrumsdörren var stängd och vattnet i duschen stod på för fullt, så det var som att titta in i en ångbastu när hon öppnade dörren. Där låg hennes mamma och kikade upp med ett konstaterande:
- Hej på er. Ja här ligger jag.
Inte ens om de är 88 år och bor på servicehuset. Mammor ska alltid finnas där och ta hand om sina barn, vara pigga och glada, baka bullar, fråga ut sina barnbarn om allt som händer och vattna blommor. De ska inte bara över en natt bli sängliggande och bara kräkas dag ut och dag in, inte orka äta eller prata, inte bara vilja sova.
Det är orättvist.
I tisdags morse bestämde vi oss för att vi måste ta henne till sjukhus även om hon inte ville. Min syster var ledig:
- Jag tar hand om det. Så kommer du när du kommer från Karlstad.
Jag skulle vara med jobbet i Karlstad hela dagen och det kändes väl sådär när jag satte mig i bilen, inte var det väl precis vad jag kände att jag borde. När jag kommit ungefär halvvägs svängde jag in på en parkeringsficka, gjorde ett lappkast och åkte hem igen. Jag ringde personalfördelaren och tog en semesterdag.
Dagen som följde handlade om vårdcentralen i Sunne med provtagning, remiss till sjukhuset i Torsby, mera provtagning, magröntgen och till sist framemot kvällen inläggning med dropp. Då var mamma helt slut, hon hade hela tiden detta illamående som tog all ork.
Onsdag morgon, likadant, trots dropp och diverse mixturer. Det bestämdes att en gastroskopi skulle göras under dagen.
Stackars mamma. Men hon klarade det och man kunde se att hon hade magkatarr, ett jättestort bråck, några små sår och irritation i matstrupen. Inaga tumörer som man kunde se, men i dag torsdag ska man göra en kontraströntgen och utforska mera. Hoppas hoppas att det är något man kan medicinera bort.
Vi behöver ju vår mamma/mormor.
Och vi har krutgummor i släkten. Mammas ena syster ligger också hon på sjukhus just nu. Hon hade ramlat hemma i duschen och legat i tio timmar när hennes dotter kom på kvällen. Badrumsdörren var stängd och vattnet i duschen stod på för fullt, så det var som att titta in i en ångbastu när hon öppnade dörren. Där låg hennes mamma och kikade upp med ett konstaterande:
- Hej på er. Ja här ligger jag.
