11.11.11
Den 11/11 2011, ett datum man alltid kommer att minnas.
Jag önskar att det hade kunnat förknippas med något roligt; som de som gifte sig, fick barn eller reste nånstans.
Nu kommer det för alltid att minna om den dagen vi hade begravningsgudstjänst för mamma. Men det blev en ljus och vacker stund, fast vi var ledsna och trots att hela situationen kändes overklig. Mamma? Död? Vad var det som hände egentligen? Vi hade ju gjort upp att hon skulle leva minst till hon var hundra.
Kistan av björk var prydd med vita blommor, bara här och där var någon lila instucken. På kistan brann ett ljus framför en bild av mamma som nyförlovad ung kvinna, där blicken var lika klar som ända in till slutet. Buketter och blomsterdekorationer runt kistan var även de övervägande vita, mamma älskade vita blommor. Hon skulle absolut ha gråtit en skvätt och sagt att det var vackert.
Vi hade valt tre psalmer som mamma tyckte mycket om. Prästen var en ung fantastisk kvinna som talade direkt ur hjärtat, hela akten blev så ljus, vacker och personlig. Min gamla biologilärare, mammas förra granne (80+) sjöng två solosånger med oväntat stark stämma, och tillsammans tog vi ett sista farväl runt båren. Som slutsång spelades Gabriellas sång på flygel, och därefter lämnade vi kyrkan för en fin minnesstund i församlingshemmet.
Nu är det tunga bitar kvar. Vi ska tömma och lämna lägenheten, dela saker, ordna med bouppteckning och säga upp allt allt allt.
Hur ska vi orka? Min syster sa det så fint på minnesstunden:
- Det är som om vd:n i familjeföretaget har gått bort. Navet, hon som höll ihop oss allihop, hon hade alla kontakter. Jag visste till exempel precis hur det var med släkten i Uppland, hur det gick när Alice började på dagis, att Gustav fått en ny lägenhet, allt. Det är en otrolig tomhet. En plats som ingen kan fylla, och vi saknar henne oerhört.
Och vi konstaterade att nu var det upp till oss att se till att vi håller ihop, att kolla så samtliga har långkalsonger på sig när det börjar bli kallt och att hålla brödkaveln igång.
Det sistnämnda i huvudsak vid bakning. Utifall att någon blev orolig.
Jag önskar att det hade kunnat förknippas med något roligt; som de som gifte sig, fick barn eller reste nånstans.
Nu kommer det för alltid att minna om den dagen vi hade begravningsgudstjänst för mamma. Men det blev en ljus och vacker stund, fast vi var ledsna och trots att hela situationen kändes overklig. Mamma? Död? Vad var det som hände egentligen? Vi hade ju gjort upp att hon skulle leva minst till hon var hundra.
Kistan av björk var prydd med vita blommor, bara här och där var någon lila instucken. På kistan brann ett ljus framför en bild av mamma som nyförlovad ung kvinna, där blicken var lika klar som ända in till slutet. Buketter och blomsterdekorationer runt kistan var även de övervägande vita, mamma älskade vita blommor. Hon skulle absolut ha gråtit en skvätt och sagt att det var vackert.
Vi hade valt tre psalmer som mamma tyckte mycket om. Prästen var en ung fantastisk kvinna som talade direkt ur hjärtat, hela akten blev så ljus, vacker och personlig. Min gamla biologilärare, mammas förra granne (80+) sjöng två solosånger med oväntat stark stämma, och tillsammans tog vi ett sista farväl runt båren. Som slutsång spelades Gabriellas sång på flygel, och därefter lämnade vi kyrkan för en fin minnesstund i församlingshemmet.
Nu är det tunga bitar kvar. Vi ska tömma och lämna lägenheten, dela saker, ordna med bouppteckning och säga upp allt allt allt.
Hur ska vi orka? Min syster sa det så fint på minnesstunden:
- Det är som om vd:n i familjeföretaget har gått bort. Navet, hon som höll ihop oss allihop, hon hade alla kontakter. Jag visste till exempel precis hur det var med släkten i Uppland, hur det gick när Alice började på dagis, att Gustav fått en ny lägenhet, allt. Det är en otrolig tomhet. En plats som ingen kan fylla, och vi saknar henne oerhört.
Och vi konstaterade att nu var det upp till oss att se till att vi håller ihop, att kolla så samtliga har långkalsonger på sig när det börjar bli kallt och att hålla brödkaveln igång.
Det sistnämnda i huvudsak vid bakning. Utifall att någon blev orolig.
