solängen

Här bor vi! Välkommen till en blogg om allt mellan himmel och jord. Om livet.

Noll spik i foten del 2

Publicerad 2011-07-26 13:10:34 i Allmänt,

Jag lovade ju att fila lite på inlägget om hur det gick när de fyra decimeterlånga spikarna/stiften avlägsnades ur tårna två till fem på Ginos vänstra fot. Det har jag inte riktigt gjort än. Livet kom emellan.

Men jag ska försöka här så gott det går att ge en skildring.

Torsdagen den 14 juli klockan 09.00 skulle stiften/spikarna dras. Utan sövning, utan bedövning. Ur en fot som i stort sett har värkt konstant i sju veckor och där minsta nuddande vid krokarna som stuckit upp ur tårna har föranlett avgrundsvrål. Han har hela tiden talat om att han inte kommer att klara av att dra spikarna utan någon form av bedövning, men ingen har lyssnat.

Han kommer in på behandlingsrummet och bandaget lindas av. En rödblå fot som är svullen till bristningsgränsen träder fram. Tårna står i givakt som små tjocka prinskorvar, uppträdda på spett. Den tyske läkaren greppar en stor tång och närmar sig varvid Gino lite snabbt tar ner foten igen från britsen och torkar svetten ur pannan: 

- Neej. Det här går inte. Jag kommer inte att klara av att det här...

- OK, ska vi vänta lite? Vill du komma tillbaka en annan dag? 

Gino funderar. Samtidigt vill han ju ha bort dem så han lägger upp foten igen:

- Nej, vi provar. 

Samma procedur, doktorn närmar sig med tången i högsta hugg och Gino låter foten glida ner lite fint. 

- Jag är ledsen men jag vet inte hur jag ska kunna klara det här?! Det gör ju så ont redan nu.

Efter tredje gången visar läkaren sig från sin allra mänskligaste sida och säjer:

- Jag vill verkligen inte plåga dig, du får åka hem och komma tillbaka i morgon bitti så tar vi det under en snabb narkos, ok? 

- Ok, tack så mycket.

Så lättad har jag nog aldrig sett honom. Foten packas in igen och vi får komma tillbaka nästa morgon. På tio röda är han klar, och har inte känt ett dugg.

- Det var tur att vi gjorde så här säger läkaren, som var den samme som dagen innan; för de satt väldigt hårt.  

Eeeh. Tur? Det var nog mer än tur det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marianne

Tågklarerare. Gift med Gino, lokförare Fyra egna barn, numera vuxna allihop; två bonussöner samt barnbarn, bonusbarnbarn och bonusbonusbarnbarn

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela