solängen

När vi är ute med hunden går vi alltid och kollar efter nya spår i markerna. "Här har räven gått" och "oj vilken hartraj det var här" och så. (Hartraj är ett ord för hur haren skuttar runt och förvillar).

I förrgår gick vi längst vägen när ett klövspår dök upp i snön längst ute vid snöplogskanten. Det var rejält trampat fram och tillbaka för att sen försvinna in i Roines trädgård.

- Å fasen. Titta här. Nu har hjortarna kommit över till den här sidan, sa Gino, men vart katten kom dom ifrån? Ser du vart spåren börjar?

Vi har inte sett hjortarna på länge, och aldrig på vår väg, utan bara på andra sidan E45:an eller längre norrut. Det kändes ju lite roligt att hjortarna letat sig ner till vår bebyggelse, så vi gick där med näsan i backen och spanade efter spår en bra stund.

Jag skojade lite och sa att jag trodde det var en ponny. Eller en jak.  

- Det är ingen ponny. Det är hjortspår, du ser väl att det är klövar.
 
Spåren ledde neråt grusvägen som leder till Villastan. Bara en liten bit in på den vägen bor Micke och Johanna med sina barn, och de har ett gäng jakar på sina marker.

- Är du säker, sa jag. Du tror inte det är någon av jakarna som rymt utanför stängslet? Dom har ju en som Johanna sa att... 

- Jag är TVÅHUNDRA procent säker på att det här är hjortspår. Ingen tvekan.

Det var the end of discussion.

I går gick vi en bit neråt grusvägen för att svänga av mot klätten mittemot Micke & Johanna. MASSOR av tramp i vägen. Av klövar. Högar av jakskit.

- Jahapp.

Tystnad.



Sommarbild på hjo jakarna.