Rapport från Jämmerdalen
Nu måste det vända snart, så jag får börja skriva lite positiva tongångar och sprida lite glädje(!?) igen. Jag har bestämt att lägga 2011 i en påse längst ner i soptunnan för transport till Holmby sopstation. Punkt slut.
Den som inte orkar läsa hur jag vältrar mig i elände kan sluta läsa här.
Vintern och våren kommer jag inte ihåg. Den kan ha varit OK. Och i april gjorde mamma och jag vår sista långa resa, när vi skjutsade upp Johan till Söderhamn och därefter hälsade på släkten i Uppland. Positivt.
Men. Under tiden vi var i Uppland, vi var i fina Ytternuttö när Gino ringde och talade om att han fått avliva Izak (taxen), det var då det hela började.
I maj krockade Gino och var en hårsmån från att mista livet. Vår sedan länge planerade resa till Italien blev inställd, såklart, och fyra veckors semester ägnades i stället åt att timme för timme ta sig igenom dagar och nätter. Och missförstå mig rätt, naturligtvis är vi oerhört tacksamma för att han klarade sig så bra som han gjorde, men det var en tuff tid i alla fall.
Vi åkte tillbaka till Söderhamn i augusti för att städa Johans lägenhet och lämna in den för försäljning. Han var klar med det teoretiska och hade bara sin praktik kvar, i Karlstad. Det var lite trögt i början, men till slut såg det ut att bli försäljning. Vi fick in bud som vi visserligen inte var helt nöjda med, men hellre tio tusen i förlust än att stå med en lägenhet som tickar pengar, resonerade vi och antog sista budet. Skönt att pricka av en sak på listan, liksom.
Jag hade som vanligt tagit semester till älgjakten, + veckan efter, tanken var från början att vi skulle flyttat hem Johan den veckan. Det var så skönt att redan ha det gjort. Äntligen avkoppling, åka till Hjällstadsätern på älgjakt några dagar, sen vara hemma och bara göra det som föll mig in.
Då blev mamma sjuk. Det som skulle bli en lugn period blev precis tvärt om. Kaos. Vi hade en egen säng på mammas rum sista veckan hon levde, där turades Ulla och jag om att sitta, sova, åka hem några timmar, sen tillbaka igen. Det blev många resor fram och tillbaka till Karlstad. Dagar och nätter flöt ihop, om klockan var fyra på morgonen eller på kvällen när man åkte hemifrån var helt ovidkommande. Det var först när man närmade sig infarten till Karlstad som man förstod att det måste vara på morgonen, alternativt helg, eftersom det var helt bilfritt.
När hon dog var vi där båda två, och satt en lång stund kvar i rummet. När de gjorde henne i ordning tog vi en promenad ner till entrén på Centralsjukhuset. Det var natt och helt folktomt sånär som på någon väktare, och där satt vi på en bänk och grät. Man var helt dränerad på energi.
När jag kom hem på morgonsidan dröjde det inte länge förrän telefonen ringde. Det var mäklaren. Hon kunde meddela att bostadsrättsföreningen inte hade godkänt köparen av vår lägenhet utan köpet skulle hävas. Tack för det, preciiis vad man behövde just då. Har ni sett filmen "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott"??? Just checking.
Så stod vi då inför begravning, ta reda på mammas saker, säga upp abonnemang, betala räkningar, tömma lägenheten, städa. Mornar innan jobbet, kvällar efter jobbet, kartonger, papper, glas, "vill du ha den?", "hur ska vi kunna packa den här"?, "den här har hon fått av dig", "minns du den här". Så himla mycket känslor, så mycket saknad. Hur det gick till vet jag inte men en vacker dag sattes nyckeln i dörren för sista gången. Då hade jag också hunnit bli osams med mammas grannar som hela tiden satt utanför dörren och nyfiket kommenterade allt vi gjorde. När de också började skrika och gapa åt oss rann bägaren över, just då hade jag minimalt överseende med att de troligtvis har någon diagnos. Hej och hå vad jag inte kommer till himlen.
Sen då? Sen var väl allt frid och fröjd, eller? Nej, sen blev vår andra hund Alva sjuk. Veterinären tog prover på tisdagen, vi fick svar på torsdagen att det var något allvarligt fel på levern, troligtvis cancer. På fredag morgon var hon ännu sämre och hade svullna lymfkörtlar på hela vänster sida av huvudet. Vi ringde vår fantastiske veterinär Bength som stöttade oss i beslutet att hon skulle få somna in. Så på fredag eftermiddag förra veckan gick vi ut från hans mottagning med ett tomt koppel.
Sen kan jag toppa med att jag inte köpt en enda julklapp, icke skrivit julkorten, inte bakat en lussekatt, inga kakor, julgardinerna ligger ostrukna i en låda, Gino och jag jobbar hela julhelgen, julblommorna har redan dött av uttorkning, jag ligger vaken halva nätterna när jag i stället skulle kunna gå upp och baka struvor eller göra en fin enrisdörrkrans.
Om jag sen inte klarar JTF-provet (det årliga provet i JärnvägsTrafikFöreskrifter) den 27 och 28 december så är detta året fulländat. Inte skulle jag bli förvånad.
Nästa år ska bli ett år av glädje, sömn, träning, värme, mindfullness och kärlek.