solängen

I går skulle jag snabbt in och handla. Har lite brådis och tar ett kliv ner från trappan och eftersom jag är halvblind är det är på håret att jag träffar en söt liten domherre med vänsterdojan. Han sitter alldeles stilla på marken och ser allmänt vimmelkantig ut. Antingen har han luktat på glöggen eller så har han flugit in i fönstret och fått en stjärnsmäll.  Lite bebisspråk och en knäböjning senare så sitter han i min hand.

- Jaha du, vart ska jag göra av dig nu då. Vi har tre katter vettu´som inte säjer nej till ett så lättfångat byte. Hum hum upp i trädet kanske.




Jag testar och ser om han kan hålla balansen i en grenklyka och han verkar kunna hålla sig fast. När jag kommer tillbaka sitter han fortfarande kvar och jag måste flytta honom innan katterna hittar honom.




Han får åka på en gammal mössa in i carporten och med risk för liv och lem (överdrift) klättrar jag upp och sätter honom på innertaket i carporten. Lite nötter och solrosfrö serveras.




Två timmar senare smyger jag ut och kollar om han är kvar. Borta, och inga fjädrar som skvallrar om ond bråd död.  Han har bara bajsat en liten hälsning och ett tack på mössan innan han drog.

Och jag väljer att tro att han nu lever lycklig i alla sina dagar.


(Ja, jag kastade mössan).